• torsdag 30 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Vädersponsor:

Sorgset och fruset

Filmrecension

Susanne Sigroth-Lambe har sett en sorgesång om en bottenfrusen kvinna ur samtidshistorien.

Efteråt, det blir alltid ett efteråt. I svallvågorna efter större världshändelser, som till exempel presidentmordet i Dallas 1963, finns anhöriga, en maka, barn och nära medarbetare. Jacqueline Kennedy blev till en ikon som sörjande ung mamma inför en hel värld när bilderna från begravningen av hennes man, presidenten, kablades ut i media. Men vem var hon?

Den chilenska regissören Pablo Larrain är ännu inte så känd utanför sitt lands gränser. I "Jackie" berättar han febrigt och fragmentiserat om den unga änkans försök att hantera sin sorg och de smärtsamma minnena från mordet, samt hennes agerande för att få till ett fint eftermäle för maken. Resultatet är både intressant och fascinerande, även om filmen inte riktigt griper tag. Och Jackies bakgrund får vi inte veta något alls om i den här filmen som mest utspelas under den närmaste tiden efter John F. Kennedys död.

Men det finns stunder som dröjer sig kvar. När Jackie, i Nathalie Portmans gestaltning, berättar för en journalist om själva händelsen, hur hon fattar tag i makens skottskadade huvud som för att hålla innanmätet kvar, så fryser jag inombords. Av hennes stela mimik och kontrollerade ansiktsuttryck förstår man att den unga änkan varit bottenfrusen länge, kanske ännu längre tillbaka än från och med själva skotten. I tillbakablickar får vi följa henne som absurt leende ciceron i en tv-sändning från Vita huset och som värdinna på flotta fester.

Nathalie Portman är fantastisk i titelrollen. Bakom den Barbieliknande fasaden anas ett brett spektrum av känslor. Ilska, smärta, förvirring och stolthet täcks av lager med fashionabel fernissa. Det är ytan som gäller i de sociala koderna på presidentnivå. Och Jackie brister aldrig vad gäller värdigt uppförande, inte ens när den rosa Chaneldräkten fläckats av blod.

Det finns en del att fundera över efter filmens slut, som till exempel dagens "first lady" och hur hon skulle hantera en liknande situation. Ändå når denna films presidenthustru inte riktigt en mänsklig kärna. Portmans Jackie är lite för perfekt, aningen för väluppfostrad och kontrollerat välkammad. Hon är en kvinnorobot som upplever något fruktansvärt och som hanterar det med att göra ett socialt event av det, begravningen alltså. Det säger förstås en del om kvinnorollen, inte bara på 1960-talet – en del kan kännas igen från tv-serien "Mad men" – utan också i maktens rum.

Några återkommande sorgsna mollackord ligger mestadels i filmens musikspår, men mot slutet tar ett skivspår från "Camelot" över. Makarna Kennedys älsklingsmusikal, baserad på sagan om kung Arthur, lämnar efterklanger av storartad mytbildning.

 
 

Film

Fler filmrecensioner