En tvåbarnsfamilj flyttar in i ett nytt hus. Snart börjar mystiska saker hända, kopplade till en antik spegel som pappan köpt och placerat i sitt arbetsrum. Något börjar äta sig in i honom, en oidentifierbar skräck sprids inom familjen. Två veckor senare är mamman död, pappan likaså, dödad av sonen. Eller?
Ett drygt decennium senare släpps sonen från den psykiatriska klinik han vårdats på. Knappt ute drar hans storasyster med honom till hemmet, nu riggat till tänderna med teknisk arsenal och backupgeneratorer och spegeln återbördad till sin ursprungliga plats. Syftet är att vetenskapligt dokumentera och bevisa för omvärlden att en övernaturlig kraft var ansvarig för mordet på föräldrarna, inte brodern.
"Oculus" lånar friskt från andra filmer och teman inom rysargenren. Grundupplägget är en fattigmansvariant av historien i "The shining", och idén att försöka bevisa det övernaturligas existens (och så klart råka väldigt illa ut när man ger sig på krafter större än man anar) har på senare tid utforskats grundligt i bland annat "Paranormal activity"-serien.
Men trots avsaknaden av originalitet, gillar jag ändå hur "Oculus" tar sig an ämnet. Det metodiska tillvägagångssätt som används för att påvisa den onda andens existens framstår som vettigt, och ger mig länge hopp om att "Oculus" skapare faktiskt har tänkt till, att filmen ska hålla hela vägen.
Men så blir det dags för filmens avslutande tredjedel, och bygget raseras snabbt med illa skarvade lösningar och ett slut uppenbart skapat enbart med syftet att hålla dörren öppen för uppföljare.
Synd på något som kunde ha blivit riktigt bra.