De var födda samma år, 1889. Och de hade samma smak för udda mustascher. I övrigt var inte likheterna mellan tyske Adolf Hitler och brittiske Charlie Chaplin överväldigande. Man kan dock säga att de på ett intellektuellt plan möttes i filmen ”Diktatorn”. Filmen fick premiär 1940, ett år innan USA gick med i Andra Världskriget efter attacken på flottbasen i Pearl Harbor.
Filmen handlar om en judiske barberare, namnlös, som kommer ut från sjukhuset efter att ha drabbats av minnesförlust i första världskriget och vårdats några år. Vartefter går det upp för honom vad som håller på att hända i hans hemland, Tomanien. Denne lille man visar sig vara intill förblandning lik diktatorn Adenoid Hynkel, som tagit över makten i landet under tiden, tillsammans med sina kumpaner Garbitsch och Herring.
Nu måste barberaren kämpa för att överleva i det getto som makten vill rensa bort. Vid sin sida har han bara flickvännen Hannah (Paulette Goddard)
Det är förstås ingen större hemlighet att filmen är en dräpande satir över Nazi-Tyskland. Chaplin skrev i sina memoarer att hade han då haft en aning om till vilken oerhörd grad nazisterna gjorde sig skyldiga till folkmord - och allt annat – skulle han inte ha kunnat skämta på det sätt han gjorde i filmen. Därtill var verkligheten alltför hemsk.
Enligt Hitlers adjutant Reinhard Spitzy ska Hitler ha sett filmen själv två gången (den var förstås totalförbjuden i Tyskland – och fick inte visas i Sverige heller förrän kriget var slut, en skam det också). Ingen som var med överlevde kriget så det är inte känt vad hans rektioner var inför den. Chaplin själv lär ha sagt "Jag skulle ge vad som helst för att få veta vad han tyckte om den".
Fast det är tur för oss att Chaplin inte visste, för ”Diktatorn” är en fantastiskt bra film. Chaplin själv spelar förstås dubbelrollen som barberaren och Hynkiel och gör det suveränt. Växlingarna mellan den lille, blyge mannen och den uppblåsta despoten är mycket skickligt gjorda.
Här finns ett antal fantastiska scener: Hynkiels tal till nationen med sina fåniga kumpaner vid sidan, kampen mellan denne och Mussolinikopian Napaloni om vem som ska sitta högst i frisörstolarna, Hynkiels dans med en svävande jordglob och, det bästa av allt, sluttalet om frihet och demokrati i världen som ord för ord är lika aktuellt idag.
Filmen har funnits länge och finns förstås på andra medier än bioduken, men chansen att få se på i stort format är absolut värd att ta vara på.