• lördag 25 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Uppsala fortsätter att leverera Jons hiphopblogg Jons hiphopblogg
Vädersponsor:

Skönsjungen komedi

Så här tycker UNT.se:

Filmrecension Karin Svensson sjunger gärna med i den här animerade filmen.

"Zootropolis" möter "Idol" i den animerade filmen "Sing", där gorillor, piggsvin och grisar tävlar i sång. Det är en varm historia om att utmana sig själv och omgivningens fördomar, och som får en att dansa i biostolen.

Vi måste prata om sittdansen - denna bespottade sysselsättning som nämns med lika föraktfulla tonfall som mellanmjölk och mammajeans. Sittdans är något som pinsamma chefer och bensköra åldringar håller på med, åtminstone sett genom de fyrkantiga glasögonen hos hipsterdomarna i rätten för korrekta glädjeyttringar.

Jag sittdansar glatt genom stora delar av den animerade filmen "Sing". Sjuåringarna bredvid mig spelar luftgitarr. Vi är uppfyllda av den där sällsamma lyckan som infinner sig när man är på väg att förlora kontrollen över sina lemmar, och bara låter det hända.

"Sing" utspelas i en stad befolkad av talande djur i alla former och färger (ja, det känns lite grann som en ripoff på vårens succéfilm "Zootropolis"). Den showbiztokiga koalan Buster Moon driver en liten teater med flera fiaskon bakom sig, och bestämmer sig för att lösa den ekonomiska krisen med en talangtävling.

I klassisk "Idol"-anda ringlar köerna långa utanför teatern, och auditionscenen är obetalbar, från en surmulen bisonoxe som sjunger Crazy Towns porriga rapmetaldänga "Butterfly" till ett gäng spindlar som svingar loss i "The ketchup song". Men filmen har ett liv bortom de prilliga popkulturreferenser, när vi får följa de utvalda och deras enskilda strävanden.

Gorillan Johnny har en röst som sammet men en pappa som är gangsterboss. Elefanten Meena brottas med förlamande scenskräck. Grisen Rosita är hemmamamma till 25 vilda kultingar, och har en man som behandlar henne som en möbel. Piggsvinet Ash blir ständigt tillplattat av sin bandkompis och pojkvän Lance.

Det är roligt, rart och rörande, och ofta spektakulär iscensatt. Den enda falska tonen är den smörsjungande musen Mike vars hjärtlöshet är en blinkning till skådespelaren Seth McFarlanes elaka persona. I den svenska dubbningen försvinner den kopplingen och förvandlar honom till en endimensionell mobbare.

Men det är musiken som är filmens bultande hjärta, med snygga versioner av klassiker som Elton Johns "I'm still standing" och Stevie Wonders "Don't you worry 'bout a thing". Bara mobbarmöss kan låta bli att sittdansa.

 
 

Film

Fler filmrecensioner