Fråga: Hur går det att utveckla James Bond-konceptet där en hemlig agent skickas ut på uppdrag för att rädda världen med hjälp av bisarra tekniska prylar och en och annan kärleksfullt blandad drink? Svar: Släng in ytterligare en agent som tillhör ärkefienden och låt dem båda skapa ett osannolikt drömlag.
Tv-serien "Mannen Från U.N.C.L.E." var enormt populär i USA på 1960-talet. I Sverige nådde den aldrig samma höjder, och den har heller aldrig släppts på DVD här. Som 80-talist kommer jag själv mest ihåg den som den dammiga agentserien som sändes sent på kvällarna på TV3 på 1990-talet. Dock är den kultförklarad, och det kommer finnas en trogen skara som vallfärdar till biografen för att se vad Guy Ritchie har gjort med karaktärerna Napoleon Solo (Henry Cavill) och Illya Kuryakin (Armie Hammer). De två agenterna, som är det bästa USA respektive Ryssland har att erbjuda, tvingas jobba tillsammans och ska stoppa några kvarvarande nazister att lägga händerna på en atombomb, samtidigt som de tävlar om vem som bäst häller upp en drink medan de levererar syrliga kommentarer till den nazist som för tillfället försöker döda dem.
Med Guy Ritchie vet man vad man får. Allting handlar om stil och och en yta lika hård och kylig som inlandsisen i Norrbottens sjöar. Emellanåt fungerar det utmärkt. Debuten ”Lock, Stock and Two Smoking Barrels” är fortfarande oöverträffad som brittisk gangsterfilm, och ”Sherlock Holmes”-filmerna har bjudit på bra underhållning. Däremellan gjorde han dock några riktiga bottennapp, och här hamnar han någonstans mittemellan. Det handlar om snygga kostymer, vackra europeiska städer och snappa replikskiften, av varierande kvalité. Ibland träffar det precis rätt i den skamlösa hyllningen till spiongenren, medan vissa andra gottar sig lite för mycket i det manliga machoidealet.
Alicia Vikander, som spelar östtyska Gabi som till slut blir den tredje spionen i U.N.C.L.E., är den som räddar filmen från att glida allt för långt ner i de sexistiska träskmarkerna. Hon är mer karismatisk än någon av sina motspelare, och hon är mer av en Lisbeth Salander än en bondbrud. Hon arbetar som bilmekaniker, men har fler ess i sin rockärm än vad Joe Labero har, vilket blir tydligt redan i den första underhållande biljakten. Även Hugh Grant som spionchefen Waverly är sevärd. Grant lyckas äntligen kasta bort manteln som svärmorsdröm, och förhoppningsvis kommer han kunna utnyttja sina skådespelartalanger till mer än bara romantiska komedier när han blir för gammal för att alltid spela ung och charmig.