På ett sätt är detta en berättelse som vi sett många gånger förut. En liten mobbad pojke växer upp. Tar så småningom revansch, men är ändå inte riktigt lycklig. På ett annat sätt är det en berättelse som har så många "rätt" enligt rådande tidsanda att det nästan är för mycket. Men oftast är det vackert och poetiskt i filmen "Moonlight", om än sårigt, likt en dikt av kanske Rimbaud eller en film av Rainer Werner Fassbinder. Eller varför inte som i ett manus av Jonas Gardell? Det finns många beröringspunkter med den sistnämndas lite mer mörka berättelser.
Men det finns också skillnader, som till exempel att de allra flesta i den här filmen är afro-amerikaner och att det utspelas i södra USA.
Filmens huvudperson, Chiron, får vi följa i tre kapitel, först som mobbad tioåring, sedan som mobbad tonåring och slutligen som vuxen då han gör upp med sitt förflutna.
Hans ensamstående mamma har problem med droger och män. Själv börjar Chiron ana redan som barn att han är homosexuell. En vuxen man, traktens drogkung Juan, tar tillsammans med sin flickvän hand om den lilla jagade pojken. Men efter ett tag förstår Chiron att hans vuxna vän spelar en viss roll i mammans situation.
Som tonåring har han sin första sexuella upplevelse. Vad som sedan följer är en katastrof. Men det berättas inte med stora bokstäver. Chiron är själv oerhört fåordig och hela filmen är snarare en räcka ögonblick än en flödande berättelse.
Barry Jenkins skildrar sin historia ömsint och musikspåret är rent sublimt, från klassiskt till rap. Vissa scener blir enbart till poetiska antydningar, med detaljer i fokus och där själva händelsen äger rum utanför bilden.
Tempot är långsamt men ändå intensivt. Chirons barndom är rent smärtsam att få ta del av. Filmen jobbar sig fram emot en form av upplösning och försoning, men mest känns det som att den slutar i en utandning. Och jag lämnar biografen grubblande på vad en påföljande inandning skulle kunna bestå av, vad som händer Chiron sedan.
I all sin fåordighet och knutenhet blir han ändå en äkta människa som kommer biobesökaren nära. Det är en strong prestation av de tre som spelar rollen i olika åldrar, Alex R Hibbert, Ashton Sanders och Trevante Rhodes.
Filmen är åttafaldigt Oscarsnominerad, däribland i de tyngsta kategorierna "bästa film" och "bästa regi". Vi får väl se hur det går, men den utgör ändå en fantastisk revansch efter förra årets gala som bland annat kritiserades för bristande mångfald.