• torsdag 30 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Vädersponsor:

Samhällskritik i soft ton

Filmrecension Susanne Sigroth-Lambe har upplevt softad bossanova svepa runt bland dagens brasilianska korruption i ett drama med en 65-årig kvinna i centrum.

Dona Clara, spelad av en av Brasiliens största stjärnor Sonia Braga, är en 65-årig pensionerad musikkritiker och änka. Hon är den sista lägenhetsinnehavaren i Aquarius, ett tvåvåningskomplex från 1940-talet i överklassens vackra strandresidenser i Recife i nordöstra Brasilien. Alla hennes grannar har sålt sina lägenheter till ett företag som har byggplaner för området vid en kilometerlång strand. Men Clara dör hellre än ger upp sin lägenhet, trots att byggbolaget mer eller mindre öppet försöker få bort henne på olika sätt.

”Aquarius” var nominerad till Guldpalmen vid senaste Cannesfestivalen men vann inte. Ändå stormade det runt den visningen, exempelvis passade skådespelarna på att göra en manifestation rörande Brasiliens inrikespolitiska läge.

Filmen börjar på 1980-talet, just när Clara blivit färdigbehandlad för sin cancer. Hon är på stranden en sen kväll med syskon och vänner och pratar och lyssnar på musik. De vänder tillbaka till en fest med en älskad faster som levt ett vidlyftigt liv med politik och sex. En förebild för Clara, förstår man efter ett tag, men det är när kameran befunnit sig ganska länge i vår egen samtid. För det här är en film som tar tid på sig att berätta.

Kanske skulle filmen må bra av att klippas ned från det omfångsrika två och en halv timme. Men först mot slutet upptäcker biotittaren att de små detaljer som funnits i berättelsen knyts ihop till ett större helt. Allt hänger ihop och filmen slutar i ett lågmält men rasande crescendo.

I vår nutid lever Clara ensam i huset med sina lp-skivor och minnen. Själva byggnaden blir till en metafor för hennes liv med tomma ekande rum och en egen vrå som är rikt befolkad av hågkomster. Kameran sveper gärna och ofta nära Dona Claras levande ansikte. Men ibland också nära någon av de andra, hennes vuxna barn, lilla barnbarnet Pedro, väninnorna när de har en glad utekväll.

Själv har jag inget förhållande till all den brasilianska populärmusik som ackompanjerar händelser och återblickar i Claras liv. Men ändå är det fullt begripligt vilken roll en musiksnutt kan spela och vilka minnen de kan återskapa.

Berättartempot är väldigt lugnt. Men tempot tar sig under sista tredjedelen och bilderna växer till en pamflett med politiska undertoner. Mellan Clara och byggbolaget utvecklas ett ställningskrig som blossar upp extra mycket under filmens slutminuter. Just där blir jag fast, i ett rättspatos som grundmurats under nästan två timmar softat berättande.

 
 

Film

Fler filmrecensioner