USA räddar världen. Igen. Inget är väl direkt överraskande när "katastrofregissören" Roland Emmerich tar tag i sin skapelse från 1996 tjugo år senare. Filmtekniken har tagit några steg framåt sedan dess, inte manuskonsten dock. Biopubliken får ta sin beskärda del av storvulna tal, smarta oneliners, hjältemodiga insatser och den lilla människan mittemellan.
Det startar omgående när ett oändligt stort rymdskepp närmar sig jorden. Som om Emmerich ville göra en samtida kommentar i dessa Brexit-tider förstörs London direkt medan Vita Huset i Washington skonas med en hårsmån. Hmm.
Återigen önskar man emellanåt att Emmerich hade hört uttrycket "less is moore", för här allt gigantiskt på ett sätt att det egentligen inte går att ta in. Det hela sammanfattas bäst av meningen: "Var i Atlanten har rymdskeppet landat? I hela!"
Fast det är förstås en del av hela konceptet. Det ska vara stort, rymden är oändlig och hur kan vi mer bevisa mänsklighetens storhet än att vi tar itu med att besegra det som anfaller oss. Sedan sist har mänskligheten tagit till sig av den teknologi som rymdvarelserna lämnade efter sig och utvecklat helt nya vapen att möta dem med. Fast en något lustig detalj i det hela, som den delar med även till exempel senaste "Star Wars" är att när det verkligen gäller så kunde det lika gärna vara västernfilm eller liknande. När ett gigantiskt rymdskepp närmar sig så tar man skydd bakom en låg mur och pepprar skeppet med sina pingande ljuspistoler. Oerhört verkningsfullt. Inte!
Låter jag missnöjd? Ja, lite. Jag hoppas alltid på mer än vad filmskaparna tycks kunna leverera. Men det här är ju faktiskt oftast underhållande. Inte minst beror det på blandningen av skådespelare. Det unga gardet representeras av Liam Hemsworth, Maika Monroe, Jessie T Usher, medelåldern av Charlotte Gainsbourg och Sela Ward. På det så kommer ett antal av den första filmens viktigaste personer tillbaka för ett extra åk.
Den förre presidenten i Bill Pullmans gestalt reser sig från sjukbädden när han får veta att de gamla fienderna är tillbaka. Likaså Jeff Goldblum, Judd Hirsch och Brent Spiner. Det är mycket den blandningen som ger filmen dess charm. Emmerich vet hur man tar ut det mesta även av de små scenerna och det ger en hälsosam balans till berättandet, Likaså att Emmerich nöjt sig med "bara" typ två timmar i stället för att dra ut det hela alltför långt.
Budskapet är ju fint också. Sedan det förra anfallet, för tjugo år sedan, har det varit fred på jorden. Nu samarbetar man i stället och "alla ska med". Det gäller utan åtskillnad av ålder, raser, länder, preferenser och läggningar. Fast med USA i ledningen förstås
Lägg till en hel del humor, romantik och storslagna scenerier. Det finns gott om blinkningar till andra filmer också, något som en filmnörd som jag uppskattar. Och en trea lär vara inplanerad.