En mystisk man med hund förföljer folk som råkar uttala hans namn. "The bye bye man" staplar skräckfilmsklyschor på hög innan den får dig att somna.
Nämn aldrig hans namn, för då är du körd. Det är ungefär vad "The bye bye man" går ut på, vilket skulle innebära ond bråd död för både undertecknad och den som läser den här texten i detta nu. Men se problemet som löst: "The bye bye man" tar nämligen kål på sig själv genom att vara den tråkigaste skräckfilm som gjorts på länge.
Kanske fann regissören Stacy Title något kittlande i att bygga upp en historia kring idén om det outtalade som en skräckupplevelse i sig självt. "The bye bye man" handlar nämligen om en varelse som dyker upp så fort någon uttalar hans "namn", med enda syfte att ta livet av den personen.
Det här är förstås lite tunt som premiss. Och kanske är det just därför som Title kastar ned alla möjliga skräckfilmsklichéer i den här soppan. Ett inledande hopp bakåt i tiden bjuder på lite datummärkt bakgrund innan handlingen förflyttas till nutid. Där kastas vi in i förvecklingarna mellan den unga studenten Elliot (Douglas Smith), hans flickvän (Cressida Bonas) och vännen John (Lucien Laviscount), som flyttar in i ett ruggigt gammalt hus. En seans (!) senare har gänget både hej då-killen och en otäck hund efter sig.
Ungefär halvvägs i filmen verkar någon i produktionsteamet ha insett att det krävs mer än ovanstående för att ro den iland. Således skickas Elliot på researchjakt på det lokala biblioteket. För vem är "The bye bye man", och varför släpar han runt på den där ruskiga jycken? Vad vill han? Varför kastar han mynt omkring sig och vad har tutande tåg med det hela att göra?
Allt förblir högst oklart, men bristen på logik är inte filmens största problem. Det är i stället att den begår två av skräckfilmen dödssynder. För det första: man blir inte rädd. Att filmens lieman är en vaxdocka med inbyggda ledlampor i ögonen gör inte saken bättre.
För det andra: Inget kan rädda den som ser "The bye bye man" från att somna av tristess. (TT)