Ibland behöver inte människor så mycket för att livet ska ändra riktning. Kanske bara en blick. Så är det i holländska ”Paradissviten”, en kollektivfilm där några livsöden snuddar eller kolliderar med varandra.
Joost van Ginkel har bara gjort en långfilm tidigare, ”170 Hz”, en kärlekshistoria mellan två dövstumma ungdomar. Han visade redan där att han har ett bra handlag och kan fånga in människor utanför det vanliga. Den sidan blir ytterligare förstärkt här när de inblandade blir fler.
Alla vägar bär till Amsterdam för de människor vars liv och öden korsar varandra i ett Europa som förändras snabbt. Jenya lämnar Bulgarien full av drömmar och förhoppningar. Hon tror att hon ska bli framgångsrik modell men är bara ännu ett offer för trafficking.
Yaya är djupt religiös och riskerar sitt liv för att hjälpa andra. Kriget på Balkan på 90-talet är fortfarande aktivt för serbiske krigsförbrytaren Ivica som förföljs av sitt förflutna. Seka från Bosnien drivs av hämndbehov.
Filmen är en samproduktion mellan olika bolag och länder, däribland Sverige. Magnus Krepper och Eva Röse spelar ett par förenat av sina professionella musikerjobb och sitt underbarn till son. Men de har svårt att se längre än till sina egna önskningar och Lukas bli lämnad emellan.
Regissören har en utvecklad fingertoppskänsla för hur en sådan här historia ska berättas. Den innehåller en mängd starka scener, flera som sitter kvar länge på näthinnan efteråt. De finns dock inte där för att vara spekulativa utan för att verkligen visa på hur verkligheten ser ut fö dessa utsatta. Han ger därmed en förståelse som är nog så viktig idag när vi närapå dränks i alla dessa fruktansvärda öden och berättelser.
Bara att följa Jenya genom misshandel, våldtäkt och inlåsning för att dra in pengar i Amsterdams sexhandel är plågsamt, särskilt med vetskapen att det sker dagligen. Filmtiteln är det ironiska namnet på det rum på sexklubben man kan hyra in sig i. Anjela Nedyalkova är mycket övertygande i den utlämnande rollen, liksom de övriga i filmen.
Kollektivfilmer har ibland den svagheten att det blir så många inblandade att de var och en för sig får för lite exponering och därmed inte berör så mycket. Så är inte fallet här. Joost van Ginkel har verkligen lyckats besätta rollerna så att de lyser till i de sekvenser där de är med. Och trots allt det traumatiska den skildrar så är ”Paradissviten” en film till slut om medmänsklighet och hopp.