Tre japanska systrar lever tillsammans i ett stort gammalt hus i havsstaden Kamakura. De har klarat sig själva i femton år, efter det att deras pappa försvann från familjen för att leva med en annan kvinna och deras mamma också flyttade från dem.
Systrarna lever ett till synes harmoniskt liv, vid skördetid kokar de plommonkompott och annars sköter de sina jobb. Men relationerna utanför trion är lite mer trevande. Äldsta systern har ett förhållande med en gift man, den näst äldsta gillar att vara ute och festa och dricker lite för mycket i bland, i synnerhet när hon blir dumpad. Den yngsta av de tre verkar ointresserad av förhållanden överhuvudtaget, men killen i sportaffären där hon jobbar är åtminstone intresserad av henne.
När de går på sin pappas begravning möter de sin tonåriga halvsyster. De inser att hon varit ganska ensam under sin uppväxt och att hon inte trivs med sin styvmamma, pappans tredje fru. Så de beslutar sig för att ta hand om henne.
Detta är inte någon stora åthävornas film. Den har en del släktskap med "Under körsbärsträden" som gick i Uppsala för ett tag sedan, med lågmäld berättarstil och vackert foto. Här är det ett finstämt skildrat familjedrama som rullas upp under skimrande vackra körsbärsblommor. En mjuk och innerlig familjeberättelse att sjunka in i, men också en berättelse om kvinnlig självständighet och kraft. Det man möjligen kan haka upp sig på är att filmens kärleksfullhet inte är så realistisk, åtminstone inte för en filmtittare som är fostrad i Ingmar Bergmans och Lars Noréns betydligt tuffare relationsskola. Men "Systrarna" är en bildskön samtidssaga med en ömsint ton.