Hur kan man förena konstnärlighet med familj och barn? Ja, säg den skådespelare, eller yrkesverksamma människa överhuvudtaget, som inte brottas med den frågan. Ingrid Bergman gjorde radikala livsval för sin tid och orsakade en skandal som ekade över hela världen.
Men hon arbetade också tillsammans med sin tids verkligt stora filmregissörer, Michael Curtiz i ”Casablanca”, Alfred Hitchcock i ”Trollbunden” och ”Notorius”, George Zukor i ”Gasljus” för att nämna några exempel som alla räknas till filmhistoria i dag.
Någonstans i slutproduktionen av Stig Björkmans dokumentär om Ingrid Bergman snubblade någon i filmteamet över filmstjärnans privata bilder från hennes första äktenskap och hela filmen fick klippas om. Resultatet är en film som verkar ha kommit henne nära utan att bli insmickrande.
Ingrid Bergmans mamma dog när hon var tre år, hennes pappa när hon var tretton och det är där Stig Björkmans dokumentärfilm börjar.
Hela filmen bärs av Ingrid Bergmans egna ord ur hennes dagböcker. Texten läses av vår tids spirande motsvarighet vad gäller internationell stjärnstatus, Alicia Vikander. Med en lätt heshet förmedlar hon Ingrid Bergmans text. Påfallande ofta rymmer de orden kärlek till de närmaste, inte minst barnen.
Och bilderna då? Många av dem har faktiskt Ingrid Bergman filmat eller fotograferat själv. Intresset fick hon med sig från pappan som var ivrig amatörfilmare.
”Jag begär inte mycket. Jag vill bara ha allt!” skriver hon i dagboken – ett uttalande som verkar ha varit ett credo för alla hennes livsval – och söker in på Dramatens elevskola. Där kommer hon in som rekordung, men lämnar utbildningen i förtid på grund av rollen i debutlångfilmen ”Munkbrogreven” och hon återvänder aldrig, karriären rullar på ändå.
Det gör också kärleken. Hon gifter sig med Aron Petter Lindström och får dottern Pia, men lämnar den lilla familjen då Hollywood kallar. Vid inspelningen av ”Stromboli” drabbas hon av en passion till den italienska regissören Roberto Rossellini och flyttar ihop med honom. Vilket följs av moraliska fördömanden och år av utfrysning från den amerikanska filmbranschen.
Helt och fullt får vi väl inte svaret på hur Ingrid Bergman blev den hon var, men en hel del trådändar förmedlas.
Ett av Ingrid Bergmans första internationella filmjobb är i Tyskland 1938, där den politiska stämningen sipprar in i inspelningen. Här anar man en likhet med en annan internationellt känd svensk, Astrid Lindgren. De delar en blick för samtiden, ett konstnärskap som går över gränser och ett privatliv som inte är rätlinjigt, men som de själva dokumenterat i text och bild. Fascinerande!