Det börjar ungefär som i sagan om Tummelisa. En gammal skogshuggare hittar oväntat en liten flicka i en bambustam och tar hem henne. Hon växer snabbt och blir på ett år i stort sett tonåring, på tre är hon vuxen. Hon är en mycket speciell person och alla hon möter fångas in av hennes väsen. Även kejsaren får upp ögonen och bestämmer sig för att göra henne till sin. Men Kaguya bär på en hemlighet ...
Regissören Isao Takahata har länge varit intresserad av denna en av Japans äldsta och mest populära folksagor och gjorde ett manus redan för femtio år sedan, som sedan har fått ligga till sig. Nu har han, snart fyllda 80, äntligen gjort en film av denna mångbottnade och fascinerande berättelse.
Mycket känns igen från folksagor världen över, inte minst kommer man att tänka på flera av HC Andersens sagor när man ser filmen. Det finns en tydlig existentiell linje i sagan här där Japans speciella form av buddhism, shintoismen, har en stark roll. I den spelar yoga och meditation en stor roll och hela filmen här har ett slags meditativ rytm som gör att man dras in i berättelsen kärna och grips av historien.
På ytan är den förment naivistisk, med teckningar som är långt ifrån de avancerade som den japanske mästaren Hayao Miyazaki har i sina många filmer. Här är det ett slags akvarellkänsla i målningarna, med tydliga drag av japansk traditionell konst, där detaljerna aldrig får överskugga helheten. Det är ett både effektivt och vilsamt bildberättande, dessutom mycket vackert. Här finns många ställen där man vill stanna filmen för att bara sjunka in i teckningen.
Prinsessan Kaguya själv är förstås en gåta, och det förblir en aning oklart varför hon placerats i bambuskottet. Det talas om något som ska sonas, men det förblir oklart vad och det är heller inte så viktigt.
Hon är en härligt viljestark person som trots stora påtryckningar står emot det tydliga och hårda patriarkatet. Inte minst hennes pappa är trots all den kärlek han bedyrar helt besatt av få bästa möjliga hemgift och ställning med hjälp av henne.
Kaguya ger också en mängd svar på tillvarons frågor under tiden filmen pågår, i två timmar och tjugo minuter. Det finns mängder av sensmoral, men aldrig så att den skrivs på näsan. Det är många fina slängar mot människor som är giriga, trångsynta och elaka.
Som helhet har Isao Takahata gjort en upplevelse lika mycket som en animerad film.