Dramakomedi är oftast ett epitet som är tillräckligt diffust för att täcka det mesta. Så även här. Dramat, själva skilsmässan som kan vara en nog så jobbig och smärtsam process, den flinas och klacksparkas bort och komedin är på en genomgående ljummen nivå. Klichéerna haglar och jag letar förgäves efter något i filmen att landa i och bli berörd eller road av, något som överhuvudtaget fäster.
Berättelsen handlar om ett par som är olyckliga på sitt eget vis i de flottare delarna av Östermalm i Stockholm. En dag meddelar frun, spelad av Christine Meltzer, att hon vill skiljas.
Björn Kjellman är en kul komediaktör i vanliga fall. Men här är han en geléartat böjlig mespropp, en slipsförsedd advokat med föräldrar i fin Djursholmsvilla och med full koll på fasaden. Åtminstone i filmens början. För när hans hustru handgripligen flyttar ut börjar den krackelera.
Snart står parets mittlivskris i full blom med en italiensk älskare för hustruns del och uppsägning från den fina advokatfirman och flirt med ett betydligt yngre cykelbud för mannens del.
En del replikskiften är ganska fyndiga, men somliga skämt används intill tröttsamhetens gräns. Som tillexempel Christine Meltzers stolpiga engelska när hon ska kommunicera med sin älskare. Det är väldigt roligt de tre, fyra första gångerna, men komiken slits snabbt ut.
Det lyfter liksom aldrig och jag blir uttråkad, trots många goda skådespelare i rollistan. Med ämnet i åtanke, separation och nyorientering, hade det varit fint med lite mera bultande hjärta i filmen. Nu stannar den vid att vara ett vykort med Stockholmsmotiv.