Vem har inte drömt om att få bli hemlig agent? Susan Cooper, som spelas av Melissa McCarthy i högform, är analytiker på CIA. Hennes jobb handlar om att vara steget före skurkarnas och fjärrstyra sin agentpartner på fältet via öronsnäcka. Partnern, som spelas av Jude Law, begår ändå ett litet misstag och plötsligt är den platsen ledig.
Visserligen lämnade Susan Cooper agentutbildningen med högsta betyg. Men hennes roll har hittills varit att hålla sig i bakgrunden och absolut inte ta plats när tuffa agentkillar snackar strategier.
Så döm om allas förvåning när hon plötsligt får chansen att ersätta sin agentpartner. Och hur det går är väl egentligen hur förutsägbart som helst. Det handlar ju ändå om en Hollywoodproducerad film, tillkommen i ett klimat som alltid hyllat underdogens revansch och väg uppåt.
Skönt är det också att man som publik får skratta med denna begåvade komiker i stället för åt henne.
Hennes medspelare är också bra. Möjligen att rapartisten 50 Cent skulle behöva putsa lite på sitt skådespeleri, eller snarare bristen på det, men annars är de flesta i toppklass. Till och med hårdingen Jason Stratham är rolig som machoagent som ständigt gör självmål.
Regissören och manusförfattaren Paul Feig tar till grovkornigheter när han vill skruva till lite extra, ungefär som han gjorde i sin hyllade komedi "Bridesmaids". Men replikerna är faktiskt uthärdliga och inom det "politiskt korrekta", åtminstone för det mesta.
Bortsett från Sandra Bullocks vinglande på höga klackar i "Miss Secret agent" har det varit tunt med kvinnor i denna subgenre. Rowan Atkinson (Mr Bean) har snubblat omkring som Johnny English, Mike Myers har klantat till å det odrägligaste som Austin Powers, ja självaste Peter Sellers har skojat till det om livet som agent 007 i "Casino Royale" , den äldre stjärnspäckade och Oscarsvinnande parodin från 1967.
Men Melissa McCarty är kul att se, inte minst hur hon hanterar sina tuppiga kollegor. Exempelvis får svenska Björn Gustafssons rollfigur verbalt på tafsen i en liten scen. Och ve den som muckar med henne när det kommer till kampsport. Slagsmålsscenerna är många och lika osannolika som alltid när agenter är i farten.
Allt berättas med en viss elegans och lekfullhet varvat med ren buskis. De flesta av spiongenrens klichéer avrättas kärleksfullt i en historia som ingen behöver fördjupa sig i. Men underhållen blir man.