Redan innan handlingen börjar försäkrar de båda huvudrollsinnehavarna Maria Sundbom, som spelar mamman Siri, och Esther Quigley som spelar åttaåriga Ti, publiken om att det slutar bra och att det bara är frågan om en film. Den handlar om så jobbiga saker som ett barn som far illa och en mamma som har väldigt ont i själen.
Kring barnteaterpionjären Suzanne Ostens senaste film har det blåst lite. Statens medieråd har velat sätta åldersgränsen 15 år, och i skrivande stund är det fortfarande inte klart hur det ska bli. Välvilliga vuxna vill gärna skydda barn mot saker de själva tycker är obehagliga och psykisk sjukdom räknas nog dit. Visst är det hemskt att många barns uppväxtmiljöer är allt annat än idylliska, men många barn vet det redan.
Filmens Ti är åtta år. Hon lever med en mamma, Siri, som utvecklar schizofreni, men har en moster som älskar henne. Mamman låser in sig och dottern i en lägenhet. Den blir allt trängre av både av allt möjligt skräp och av mammans demoner.
Skickligt växlar kameran perspektiv mellan mammans surrealistiska fantasivärld och flickans realistiska, som blir allt mer stinkande och kaotisk. Vissa scener är skrämmande och demonerna, suggestivt gestaltade av skådespelare, är otäcka. Som i vilken skräckfilm som helst. Men Ti kan inte se dem. Hon är heller inte rädd för sin mamma. Ibland har de stunder när de pratar och spelar kort, nästan som i en normal mor- och dotterrelation. Men för det mesta skevar det ordentligt. Och situationen växer till att bli rent livsfarlig för Ti.
Filmen har utvecklats från pjäsen ”Flickan, mamman och soporna”, som spelades på Unga Klara och turnerade internationellt från 1998. Den i sin tur bygger på Suzanne Ostens självbiografiskt baserade bok med samma titel. Temat är något hon återvänt till, i filmen ”Mamma” 1982 skildrade hon en liten flickas liv tillsammans med en psykiskt skör mamma, som likt hennes egen var filmskribent.
Något förråande finns knappast i den här filmen. Men en hel del berörande förtvivlan och fint skådespeleri. Faktiskt också hopp och till och med humor, mitt i allt det bisarra och surrealistiska. Som en röd tråd genom Suzanne Ostens konstnärskap finns att skildra leken som en läkande kraft. Barnets bearbetande och lek genomsyrar hela filmen, likson en lätthet i berättandet. Men att karaktärisera den som antingen vuxenfilm eller barnfilm är att göra den en otjänst. Bara se den, gärna tillsammans med något barn i skolåldern, och fundera tillsammans hur man kan göra för att stötta barnen som har det svårt hemma. För de finns.