I ett gammalt vackert patinerat hus på den sicilianska landsbygden bor Anna. Hit kommer också den unga parisiskan Jeanne, inbjuden av Annas son Giuseppe. Men han är inte där och Anna beter sig märkligt, tycker Jeanne.
Långfilmsdebutanten Piero Messina har varit assistent till regissören Paolo Sorrentino under arbetet med Oscarsvinnaren ”Den stora skönheten”. När han nu står på egna regissörsben berättar han en känslomättad, men ändå en mycket stillsam historia. Ytterst handlar den om sorg och förlust, men innerst handlar den om kärlek.
Bilderna är suggestiva. I stort sett varje filmruta är som en renässansmålning, där vissa föremål eller människor tycks bära på ett inre ljus i ett annars svårgenomträngligt mörker. Precis som i exempelvis målaren Da Vincis konst är människors emotionella uttryck det centrala.
Filmens tunna handling bygger på ett par texter av Luigi Pirandello och ett minne av en vän som förlorade ett barn, enligt Messina själv. Giuseppe är egentligen död, men Anna kan inte förmå sig att berätta det för Jeanne. De hamnar i stället i en väntan på mannen, där tiden för hans ankomst ständigt skjuts upp. En slags vänskap växer fram mellan kvinnorna - som naturligtvis måste brisera i ett smärtsamt avslöjande så småningom. Ett litet trovärdighetsproblem finns dock i att Jeanne inte ifrågasätter mer vad Anna säger.
Men Juliette Binoche trollbinder med sitt subtila spel. Själva handlingen hamnar i bakgrunden i de känslornas landskap som Anna har gått vilse i. Man skulle kunna säga att hon vidareutvecklat en av sin karriärs mest lysande prestationer, rollen som den sörjande kvinnan i Krzysztof Kieslowskis ”Den blå filmen” (1993) till fulländning. Den filmklassikern ska för övrigt ha nypremiär i slutet av augusti, med anledning av att dess regissör gick bort för 20 år sedan.
Binoches unga motspelare Lou de Laage är henne tämligen jämspelt i rollen som Jeanne. I rollen som en surmulen och trogen gårdvar finns Giorgio Colangeli. Hans gestaltning är lika soltorkat karg som det sicilianska landskapet utanför huset med alla dess hemligheter och lögner.
Denna film är allt annat än snabbspolad popcornaction, den är snarare en lyrisk meditation över hur människor kan hantera förluster. Den utspelas mot en fond av den katolska påsken, med processioner och helgondyrkan och en väntan på mirakel, som sällan verkar infinna sig. Men i all väntan i filmen bor skönhet och poesi. Det är en vacker upplevelse på ett lågmält vis.