Vi ska se hur det går att skriva om Episod VII utan att göra spoilers. Hur som helst är det roligt att man tog upp serien igen, inte minst för nostalgin i det hela. Det har gått 32 år sedan Luke Skywalker begravde sin pappa Darth Vader för att sedan fira segern över Rymdimperiet och det var dags att gå vidare.
Nu handlar det om att ett maktskifte återigen skett i galaxen och Motståndsrörelsen ligger illa till. Prinsessan, numera general, Leia leder det hela men alltmer tillbakapressade behöver de en Jedi-riddare till sin hjälp. Och det finns bara en kvar, Luke Skywalker. Men var är han när han behövs? ”Star Wars Episode VII: The Force Awakens” handlar om just jakten på Luke, inte minst är ”Första Ordningen” – som de styrande nu heter – intresserade.
Men det börjar i en annan ände. På den lilla planeten Jakku lever den unga men synnerligen kapabla Rey på att samla skrot i väntan på att hennes föräldrar ska komma tillbaka. Hon möter den avhoppade soldaten Finn, en härlig antihjälte och det är det omaka paret som hamnar i fokus. Här vågar man härligt nog bryta ny mark i genren, en ung kvinna och en svart man är ingen kombination som tillhör det vanliga i sci-fi. Den Keira Knightley-liknande Daisy Ridley gör ett mycket gott jobb liksom John Boyega. På samma sätt som i tidigare filmer handlar det mycket om en utvecklingsberättelse, unga människor ska hitta sig själva och kraften inom sig.
Det är också roligt att man samlat ihop det gamla gänget, och att de fått åldras samma mängd år. Harrison Ford och Carrie Fisher var ju bärande figurer i den allra första omgången med filmer och det är ett kärt återseende, liksom Max von Sydow. Chewbacca kan ju vara vem som helst bakom den håriga masken liksom robotarna R2D2 och C-3PO, men de är viktiga markörer på samma sätt som rymdfarkosten ”Millennium Falcon”.
De första filmerna i serien, de som startade 1977, hade en slags speciell charmig behållning i den dåvarande tekniken. Man kom närmare karaktärerna och det är väl det som gör att man med glatt återseende ser skådespelarna – och robotarna – igen. I nästa våg hade tekniken kommit och man märkte förtjusningen i att ”allt” var möjligt. Men de gjorde inte riktigt samma intryck.
Det är ju på många sätt en mystisk historia som berättas i ”Star Wars”. Familjerelationerna här skulle både Strindberg, Norén och Freud slåss om. Det är väl också där som historien egentligen är som bäst. Det är arketyper och grundberättelser som fått en modern form. Lite lustigt i sammanhanget är ju att filmen börjar med ”en gång för länge sedan, i en fjärran galax”. Alltså inte i framtiden.
Samtidigt är det på många sätt en typisk krigsfilm, bara med andra vapen och uniformer. Det är inte så få likheter med Tredje Riket när den nye ledaren Snoke hetsar upp sig till ett tal á la Hitler och stormtrupperna hälsar med en arm upp i luften. Tyvärr är ju tendenserna sådana även i samtiden så det gör filmen mer aktuell. Men det är lite som i sista delen av ”Hunger Games”, efter ett tag känns stridsscenerna emellanåt som utfyllnad.
Sedan är ju hela konceptet här med blandningen av högteknologi och medeltid ganska konservativ med sina riddare och tydliga hierarkier. Den rådande "religionen" med Kraften som samlande väsen är också mumbojumbo av stora mått, men man får ta det i fantasysagans värld.
Bäst är det när fantasin får flöda ordentligt och när man lyckas få till roliga bifigurer. När man kommer in i ”puben” på en märklig planet och möter klientelet runt baren är det julafton. Inte minst dessutom när en typ steampunkad mormor dyker upp. Lägg till den charmiga roboten BB8.
Med alla blinkningar till förr så faller ju en gammal nörd som undertecknad trots överskottet på likartade actionscener. Även om filmen påminner om pilotavsnittet till en ny tv-serie får den sitt betyg här för att också inge hopp om de kommande filmerna. J J Abrams visar sin kärlek till originalen och det gör jag med. När den mäktiga inledningen drar igång är man på plats, i en galax långt borta.