John Wick (Keanu Reeves) är den pensionerade mördaren John Wick vars revanschlusta når oproportionerliga nivåer när hans Mustang blir stulen och hans hundvalp dödad. Till historien hör också att Wicks fru Helen (Bridget Moynahan) precis gått bort i cancer och som en sista hälsning skickar hon honom hundvalpen Daisy ”så att han ska ha någon att älska”. Det dröjer inte många minuter innan hundvalpen blir ihjälslagen av en bortskämd rysk gangsterson (Alfie Allen) och hämndresan är därmed igång (även om man kan ifrågasätta nästan 100 mäns död som hämnd för en stulen bil och en död hund).
Vi får som sagt förstå att ingen bråkar med John Wick. Vi lär däremot inte känna Wick och ingen annan heller för den delen. Karaktärerna är nämligen papperstunna. Vi dras in i en värld där lejda mördare har ett eget lyxhotell och egen valuta i form av guldmynt… Behöver jag säga mer? Svenske Michael Nyqvist spelar pappan och gangsterbossen som läxar upp sin son för att ha bråkat med John Wick. Filmen har annars en stark överrepresentation av skådisar från diverse HBO-serier och med tanke på vad de haft att arbeta med så klarar de sig riktigt bra. Kolstads manus är nämligen så klumpigt och oslipat att det stundtals är riktigt smärtsamt. Kanske inte så konstigt då att filmens actionscener har fått nästan all speltid.
Att många av actionscenerna är bra koreograferade, är föga förvånande då regissörerna David Leitch och Chad Stahelski är före detta stuntmän, men de är ofta alldeles för långdragna och monotona. Med en så sparsam dialog och tunn historia är det svårt att känns något alls inför den här filmen. Men må ingen skugga falla över Keanu Reeves för det här misstaget.