Efter att ha kört av vägen vaknar Michelle upp i ett kalt rum, med dropp och fastkedjad i väggen. En man som presenterar sig som Howard dyker upp och säger att han räddat livet på henne. Han och ytterligare en man, Emmett, påstår att det skett en attack därute som förgiftat allt liv där ute. Marsianer eller Korea, kanske ryssarna, vem vet. ..
Frågan till en början är förstås om det ligger en sanning i det, eller vilka avsikter Howard har med det hela. Han framstår som mer och mer knepig vartefter så hur ska Michelle utifrån den knapphändiga information som går att få från den nedgrävda bunkern kunna fatta något beslut om hur hon ska hantera situationen?
Hon visar sig hur som helst att vara en mycket handlingskraftig person och är inte den som ger upp. Här ska inte spoilas, inte ens med varning, så det får du se efter själv. Men rysare är det minsta som genre. För egen del räcker det långt med den klaustrofobiska miljön. Det blir också som det klassiska valet mellan Scylla och Karybdis, med Howard på insidan och, ja, vadå, utanför.
Ett tag funderar jag på om det är någon slags allegori som Dan Trachtenberg gjort: vi, de instängda, men säkra därinne, de skyddslösa utanför. Men även om man kan krysta fram flera sådana tankegångar så överger jag dem.
Även om man får köpa en del nödlösningar i manus och lite långsamt tempo i mitten så är det genomgående krypande otäckt i denna moderna saga. Bra spel också. Mary Elizabeth Winstead är skicklig här där hon balanserar mellan skör och oerhört kraftfull. Här finns en hjältinna till framtida actionthrillers. John Goodman är suveränt otäck som Howard samtidigt som man undrar om han är ond eller god. John Gallager Jr som Emmett tillför lite humor i den tunga berättelsen, där möjligen Trachtenberg försöker lite mycket på en gång.