Från början är det illa. Sedan blir det värre. Det är den korta versionen av Andrey Zvyagintsevs nya film ”Leviatan”, hans blott fjärde i det långa formatet. Han fick en rejäl skjuts framåt med sin film ”Återkomsten” 2003, gjorde sedan ”Förvisningen” och ”Elena”. ”Leviatan” var nominerad för en Oscar som Bästa icke-engelskspråkiga film 2015.
Det är en mörk historia, inspirerad av Jobs bok (där havsvidundret Leviatan nämns för första gången) i Bibeln, Thomas Hobbes bok med samma namn och en del andra skrifter. Lägg till ekon av filmskapare som Andrej Tarkovskij och bröderna Coen, författare som Anton Tjechov och Fjodor Dostojevskij. Främst är det Ryssland av idag som får stå modell. I Andrey Zvyagintsevs tolkning är det ett land i totalt fritt fall, öppet för all slags korruption, maktmissbruk och oförblommerad girighet. Den nymornade kyrkligheten samspelar under och över täcket med den politiska makten och resten av befolkningen verkar totalmarinerad i sprit, i den ryska dryckesvarianten.
Vi möter Kolya, som bor i en nedgången kuststad vid Barents hav. Han bor där med sin unga hustru Lilya och tonårig sonen Roman från ett tidigare äktenskap. Han driver en lite bilverkstad i det som varit ett tidigare fiskeläge, där båtvraken ligger som på en elefantkyrkogård. Den lokale pampen vill ha marken och genomdriver en expropriering till gravt underpris. Kolya tar likt en annan Don Quixote till vapen mot väderkvarnarna. Likt ett slags lika förslagen som naiv Sancho Panza har han en vän tillika advokat från Moskva på besök.
Det röks och dricks oavbrutet filmen igenom. Det är inget finlir med vinsippande utan full fart, korken av och halsa ur spritflaskan. I en scen säger en av de inblandade som knappt kan stå upprätt längre till sin fru som vill åka hem: ”tror du att jag kan köra? Jo.” Och så kör man.
Zvyagintsev är skicklig med bildberättandet som ofta blir symbol- och stämningsladdat. Den karga naturen förstärker det hårda i tillvaron och ger den samtidigt ett slags heroiserad hjältekänsla. Valen som gett namn åt filmen syns både som skelett på stranden och som kraftfullt simmande i havet när Lilya desperat ger sig av.
Det naturalistiska och skickliga skådespeleriet ger en stark smak av verklighet och dokumentär vilket gör att den griper tag extra i den redan så laddade handlingen. Det är en historia som symboliskt skulle kunna var ett av de grekiska dramerna, men som nu blir ett tragiskt utsnitt ur nutiden.