• tisdag 28 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Uppsala fortsätter att leverera Jons hiphopblogg Jons hiphopblogg
Vädersponsor:

Ja, må han leva

Så här tycker UNT.se:

Filmrecension Björn G Stenberg låter sig roas av en anings urvattnad uppföljare.

Filmen "Hundraåringen som kröp ut genom fönstret och försvann" var en megahit för tre år sedan. Det är klart att det kliat i fingrarna på filmbolaget sedan dess om att göra en uppföljare. Problemet var mest att författaren Jonas Jonasson inte skrivit någon uppföljande succébok om Allan Karlsson och hans vänner.

Regissören Felix Herngren satte dock igång, med hjälp av Jonasson och Hans Ingemansson, att skriva ett nytt manus, som bygger på samma karaktärer. Förutom de som gick åt i förra filmen förstås. Tillhör man inte den miljonpublik som såg förra så får man en resumé i början på denna.

Det är naturligtvis - och åtskilliga gånger bevisat - svårt att göra uppföljare, ytterst få lever upp till föregångaren. Det gör inte heller denna. Som sista mening i filmen säger 101-åringen Allan sin berömda mening: "det är som det är, därför blir det som det blir". Och det gäller inte minst denna film.

Kumpanerna har gjort slut på sina 50 miljoner från förra filmen på Bali och måste fixa nya pengar för det lyxliv man vant sig vid. Allan påminner sig ett recept han gjort på 70-talet på läsken "Folksoda", en superhit i Ryssland och ett mål för USA:s spionage, men där receptet försvann och tillverkningen stoppades. Men visst har han det någonstans, om han bara kan komma på var. Fast fler aktörer är det på spåren. ..

Konceptet känns tydligt igen. Handlingen varierar mellan bombastiska (bokstavligt talat) scener, situationskomik och en del förvånansvärt varma möten. Det blir också många tillbakablickar i historien där man med hjälp av imponerande look-a-likes och bra sminkörer låter publiken möta Nixon, Brezjnev, David Bowie, Andy Warhol och många fler. Miljöerna är ordentligt påkostade och snyggt gjorda. Roligast blir ändå när man hamnar på ett normalmurrigt svenskt äldreboende. Höjdarscenen är när en lindrigt språkbegåvad föreståndare utfrågas av CIA med benäget bistånd av ointresserad svensk polis.

Annars är det ett ganska lojt tempo och en bit mellan skratten, som sällan är särskilt stora. Filmen lever högt på Robert Gustafsson som sätter sin karaktär Allan perfekt även denna gång. Han är även nu en pärla. Då har han ändå denna gång konkurrens från en helt ny roll, apan Crystal the monkey. Det är nog frågan om vilken av de två som kniper de flesta skratten (eller åtminstone småleendena) denna gång.

Det finns bra biroller också som drar sitt strå till stacken. Shima Navarani är alltid en tillgång och hennes motspelare David Wiberg ser jag gärna mer av.

 
 

Film

Fler filmrecensioner