Under en dag drabbas den lilla staden Silverton av ett antal tornados. Den sista sägs vara den största någonsin, och dess kurs går rakt mot stadens skola där avgångseleverna precis har firat sin sista skoldag. Där skulle även 17-årige Donnie ha varit om han inte hade smitit i sista stund för att filma en nedlagd fabrik tillsammans med tjejen han är hemligt förälskad i. Donnie är ordförande för videoklubben och son till vice-rektorn. Hans egentliga uppgift var att filma hela avslutningsceremonin, något han istället överlät till sin lillebror Trey.
Några som är glada att befinna sig i Silverton när olyckan drabbar samhället är dokumentärfilmaren Pete och hans medhjälpare. De har legat på vägarna i månader på jakt efter oväder, i förhoppningen om att kunna placera sin pansarvagnsliknande farkost inuti en tornado och filma från stormens öga.
Även amatörstuntmännen Donk och Reevis njuter av stormen, när de med kameran i högsta hugg och hjälmen på huvudet utsätter sig för alla möjliga dumheter i jakt på youtube-visningar.
Den enda behållningen med "Into the Storm" är att de har tagit konceptet med filmande karaktärer för den dokumentära känslan ett steg längre. Det blir intressant när vi får se händelseförloppet genom såväl ungdomarnas som proffsfilmarnas och amatörstuntmännens kameror. Växlingen mellan Dunk och Reevis skakiga handkamera och Petes mer rediga utrustning fungerar bra.
Men det är som sagt den enda behållningen. Annars är "Into the Storm" en katastroffilm fylld med klichéer och karaktärer så platta att de får Linus på linjen att verka djup. Vi har de förälskade tonåringarna, den frånvarande fadern som i slutet blir den heroiska patriarken, och den smarta snygga tjejen, samt fåniga, dumma lantbor som skämtar genom att dratta på ändan.
Dessutom har vi extremt många tornados. Trots att filmen bara är en och en halvtimme lång börjar jag bli uttråkad efter den första. Men sedan följer de en efter en. Förödelsen blir större, men hjältarna klarar sig. I slutet vajar den obligatoriska amerikanska flaggan samtidigt som en manlig, samlad stämma förklarar att vi har varit med om en katastrof men med tro och gemenskap ska vi ta oss i genom det här.
Vi i publiken har vid det här laget nära på genomlidit en filmisk katastrof, och lite cyniskt tänker jag att filmen hade varit bättre om karaktärerna hade dött efter första tornadon eftersom den hade tagit slut snabbare.