I hans filmatisering av pjäsen "Tom at the farm" passerar komma ut-tvånget dödens gräns.
Dolan har regisserat filmen och spelar själv Tom, en ung man som efter sin älskades död beger sig till hans familjehem på den kanadensiska landsbygden för att närvara vid begravningen.
Krisen blir omedelbart ett faktum när det visar sig att hans pojkväns broder har ljugit ihop ett heterosexuellt liv åt sitt frånvarande syskon för att inte uppröra deras ensamstående mamma.
Motvilligt blir Tom en del av lögnen och snart är han fast i ett märkligt och våldsamt förhållande där brodern utövar såväl känslomässig utpressning som en destruktiv attraktion på den efterlämnade.
Den dödes hemlighet, och Toms behov av att sörja, blir motorn i ett händelseförlopp som snart har spårat ut i kidnappning och misshandel.
Komma ut-temat ställs på sin spets när Tom vänds över och i vad som bäst beskrivs som en slags Stockholmssyndrom tar familjens sida mot sanningen och sig själv.
Huvudpersonens situation är grotesk och man kommer på sig med att undra varför han inte bara packar sin väska och traskar hem längs den regniga kanadensiska landsvägen.
Kanske är det lättare att smälta historiens premisser när de ramas in av en scen snarare än en bioduk, men Xavier Dolan är en djävulskt skicklig berättare.
Tillsammans med Pierre-Yves Cardinal (brodern) och Lise Roy (modern) skapar han ett tätt och intensivt skådespel där tystnader och tomma stämningsbilder sätter tonen i vad som utvecklas till en drabbande kärleksthriller. Dolan är på väg mot en fullträff, men snubblar på målsnöret. Efter filmens final lämnas publiken med en känsla av att dramats hårt samsade knopar förblivit olösta.