Den svårt schizofrene fabriksarbetaren Jerry Hickman har två rådgivare: hunden Bosco och katten Mr Whiskers. Hunden är konstruktiv, katten vill förstöra så mycket som möjligt. Medan den första uppmanar sin husse att överlämna sig själv åt polisen efter ett dråpligt dråp vill den andra se fler offer.
Den stackars Hickman vet inte vad han ska ta sig till.
Och det gör inte ”The Voices” heller. Den är till hälften en komedi (fast utan särskilt många skratt), till hälften en splatterskräckis (som aldrig blir särskilt otäck). Den vill vara både psykologiskt-realistiskt fördjupande och samtidigt skoja loss i det skruvade och starkt stiliserade.
Det är som om regissören Marjane Satrapi, som låg bakom "Persepolis" 2007, precis som filmens hjälte slitits mellan olika röster. När det kommer till det visuella har hon definitivt lyssnat på fel. Den där gulliga, burtonska pastellfärgskalan skapar inte, vilket antar jag var avsikten, någon spännande kontrast mot det mordiska temat – den har blivit sliten. Dessutom känns den lika löst hängande som Mr Whiskers skotska accent.
När det gäller castingen blev det dock helt rätt. Jag antar att Ryan Reynolds målsättning med att tacka ja till huvudrollen var att öka sitt kulturella kapital. I så fall kan han vara optimistisk. Ett säkert sätt att lyckas med det i Hollywood brukar vara att spela galen, och Reynolds gör det så övertygande att han behåller tittarens lojalitet även när han fyller kylen med avsågade huvuden.