Shinoda Ryota är författare. Åtminstone egentligen. Fast det är många år sedan han gav ut en bok och han försörjer sig som halvdålig och halvhjärtad privatdetektiv med specialitet att avslöja otrohet. Han är också en hängiven spelare och drar sig inte för småstölder. Lägg till att han är skild och har sporadisk och dålig kontakt med sin son. En klassisk loser med andra ord.
Ryota försöker dock få lite mer styrsel på sitt liv, vilket inte är enkelt. När hans pappa begravs kommer han tillbaka till hemtrakterna och börjar tafatt ta upp kontakten med sin närmaste familj. Vilket förstås inte är lätt. Han har svikit många och mycket. Det är mest hans mamma Yoshiko (fint spelad av Kirin Kiki) som kan förstås honom och hon lever också lite i en värld av illusioner och hoppfullhet.
Det är ett mödosamt arbete som Ryota har att ta itu med. Det dröjer också länge innan man får något förtroende för honom. Hiroshi Abe gör honom mycket bra. Han får fram hela sårbarheten hos en person – oftast en man i fiktionen och verkligheten – som vägrat mogna i takt med behoven, man känner lätt med honom från första stund, samtidigt som man kan irritera sig ordentligt. Det gör riktigt ont när han kommer som en botgörande hund och kryper inför sin exfru Kyoto. Hon har gått vidare och klarar utan vidare at leva i den reela verklighet som Ryota fortfarande gör uppror mot. Helst såg hon att hans korta stunder med sonen Shingo upphörde helt. Trots att hon blir ett slags motsats görs hon inte till schablon.
Som så ofta får naturen hjälpa till. Det blåser upp en tyfon när av olika tillfälligheter alla tre i den forna familjen plus farmodern är samlade. De tar skydd i en lekskulptur undan skyfallet och där inne i den smått allegoriska byggnaden pratar de äntligen med varann. Ordentligt. Sant och utan undanflykter.
Detta är dock ingen Hollywood-produktion och det blir inga enkla lösningar till smäktande musik. Mer ska inte avslöjas.
Hirokazu Koreeda gör en smakfull, vardagligt utmejslad och skickligt iscensatt dissekering av den moderne mannen. Ryota är dock trots sina forna framgångar som författare varken Kulturmannen eller Dylanmannen. Han är snarast en man med pojkhjärta, som blivit offer för sina egna drömmar och framgång. Det är säkert lätt att känna igen sig i för många kultur-wannabees där man inte sett vad man egentligen har för längtan efter något ouppnåeligt.
Berättartekniken där man kommer människorna nära utan att det blir til spekulativa grepp gör att filmen äter sig in lite extra. Lägg till en mild humor.