Filmen startar med att vi mot en mörk ruta hör en förtvivlad kvinnoröst på engelska argumentera för att få behålla sitt barn. Det är en stark inledning på en gripande film. Det är dokumentär, det är verklighet. Om sedan bion är bästa platsen är kanske en annan sak, tv ligger närmare till hands, men koncentrationen blir förstås större.
Svenska regissören Frida Kempff vann Juryns pris för bästa kortfilm i Cannes 2010. ”Vinterboj” är hennes debut i det långa formatet. Det märks dock inte, det är ett bra berättat utsnitt ur samtiden, något av en Stefan Jarl. Varför hon valt just Toronto i Kanada i stället för ett mer närliggande svenskt exempel vet jag inte. Kanske finns det inga, kanske ville hon bara förtälja om något gott.
Filmen skildrar en grupp sjuksköterskor vid Torontos offentliga vårdprogram som helhjärtat arbetar med att stödja en grupp gravida kvinnor. De har annars allt emot sig; hemlöshet, drogmissbruk och våldsamma relationer. Flera har redan fått tidigare barn omhändertagna och vill nu kunna behålla det väntade. Eller åtminstone få ett värdigt överlämnande till framtida fosterföräldrar.
Vi får följa några av dem, emellanåt snudd på obehagligt nära och utlämnande. Och utlämnade, även om Frida Kempff bemödar sig hela tiden om att inte hänga ut dem. Det är många gripande människoöden, individer som inte haft en riktig chans från start, som fötts in i missbruk och misär. För några av dem kan man se ett hopp, andra känns bara förlorade.
I dessa tider när allt fler kommuner varnar för att det är snudd på omöjligt att rekrytera personal till det sociala välfärdsnätet (inte så konstigt; dåligt betalt, tuff arbetsmiljö och många ömmande fall) är det imponerande att möta den grupp av sjuksköterskor som så livfullt går in i detta. Det märks tydligt att utan den här gruppen så vore dessa mammor helt förlorade.
Det vore intressant att se en uppföljare längre fram om hur det gick; orkar de behålla gnistan och tålamodet, hur många mammor gick vidare till något bättre?
Eller som de säger till sina ”klienter”: ”det här förtjänar ni för att ni är människor”. Så enkelt, så självklart.
Självklart är det så att en dokumentär av det här slaget inte lånar sig så värst till formexperiment eller häftiga bildlösningar. Frida Kempff använder dock bilderna till att förstärka det hon vill ha sagt. Det gråa vädret, med en envis vinterkänsla ger stämningen. Kontrasten mellan flygbilderna över jättestaden och de varma människorna i närbild blir tydliga i den här viktiga och gripande skildringen.