Jake Gyllenhaal verkar ha gått igenom sin egen yttre metamorfos inför inspelningen av Southpaw. Från den seniga fotografen Louis Bloom i ”Nightcrawler” till muskelberget och boxaren Billy Hope. Men det intressanta är att även om det till det yttre verkar som två helt olika karaktärer, är de båda psykopater.
Billy Hope närmar sig slutet på sin boxningskarriär. Uppvuxen på gatan har han lyckats nå toppen, till stor del tack vare sin fru Mo (Rachel McAdams) som håller allt samman. Men plötsligt kollapsar hela hans värld, och han förlorar sin dotter. Sedan får han sakta men säkert plocka upp skärvorna av sitt liv och börja jobba som vaktmästare på en boxningsklubb.
Det är i Billy Hopes fall till botten som "Southpaw" är som bäst. Det är här den är oförutsägbar och Jake Gyllenhaal får spela ut sin psykopatiska och oberäkneliga sida, och han gör det lika bra här som i ”Nightcrawler”. Ett litet tag blir "Southpaw" som en boxningsversion av Darren Aronofskys ”The Wrestler” och hade man fått fortsätta följa Billy Hope efter att karriären kraschat hade det här kunnat bli riktigt bra.
Tyvärr får vi inte det, utan i stället måste Billy Hope på bästa Rocky-manér kämpa sig upp till toppen igen. Det är träningskollage, huvtröjor, boxningsbollar, och hårda gliringar i gymmet, och det är ganska tröttsamt att titta på. Vi har sett det så många gånger förut, och det är uppenbart vad som kommer att hända. På något sätt känns det lite som ett rån då första halvan av filmen lovade någonting helt annat, men i stället för en psykopat slutar Jake Gyllenhaal som en svärmorsdröm, vilket i det här fallet är betydligt mindre intressant.