• tisdag 25 april 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Vädersponsor:

Finurliga kulturkrockar

Filmrecension Susanne Sigroth-Lambe har sett underfundiga möten mellan förort och innerstad i ny, svensk dramakomedi.

Metin är uppvuxen i Jordbro i miljonprogrammets folkhemstristess bland människor med ursprung från alla världens hörn. Hans turkiska pappa lärde honom att det finns tre saker en man måste göra innan han ”måste gitt”, dra iväg på förortsslang, något som det är gott om i den här filmen. De tre sakerna är att plantera ett träd, skriva en bok och skaffa barn.

Metin och hans kompisar tillbringar sina dagar med att begå småbrott och avyttra bytet. Allt detta dokumenterar han noggrant i en dagbok. Boken är sprängstoff vare sig den skulle hamna hos polisen eller hos konkurrerande gäng.

Men Metin har lite andra ambitioner än tjyverier, han söker scenskolan för att bli skådespelare. I en underbart rolig scen gör han ett ansökningsprov som förmodligen inte liknar något som intagningsjuryn har sett förut. Men hans dagbok glider ur jackan. En i juryn, Lena Endre (som spelar sig själv?) hittar den och ger den till sin sambo som är bokförläggare. På förlaget vädrar de succé när de läser de handskrivna sidorna ” med hjärtat i förortens verklighet”.

Det cyniska hos kulturetablissemanget frontalkrockar med Metins ångest över att hans bok är på drift. Hans hyperrealistiska skildring blir en sorts gisslan hos förläggaren.

För vad ska Metin göra? Acceptera en utgivning eller återvända till kompisarna i Jordbro?

Det är verkligen två världar som möts och ofta vacklar filmen på schablonernas rand, dock utan att förlora fotfästet. Ivica Zubac har ett fast grepp om sin underfundiga berättelse och inget klingar falskt. Det mesta blir till galghumor med en vemodig underton.

Can Demirtas är fantastisk i rollen som Metin, en krutdurk av oförlösta drömmar. Han är snärjd av omgivningens förväntningar men vill något annat. Kanske.

De övriga i ensemblen bidrar med ett samspel som får det hela att lyfta mot socialrealismens högre sfärer.

Det finns tröstlös gråton i filmens förort, medan miljöerna bland innerstadens intellektuella är snobbigt avskalade. Fast färgskalan är faktiskt densamma på båda hållen. I scenografin lyser en gemensamhet igenom, som respektive företrädare snabbt får att krackelera med hjälp av sitt språkbruk. Rätt klurigt gestaltade kulturkrockar med andra ord.

Det är som om författarpseudonymen Kennet Ahl, han med böckerna ”Grundbulten” och ”Lyftet” på 1970-talet, skulle ha mött filmregissören Ken Loach och hans antihjältar, samt Guy Richie när han var som bäst med ” Lock, stock and two smoking barrels” (1993). Fast den regissör som tackas i eftertexterna är Ettore Scola, vars filmer rörde politik och mänskliga relationer. Hoppet, förmedlat med en uppfordrande snärt i slutreplikerna, är dock Ivica Zubacs helt egna uttryck.

 
 

Film

Fler filmrecensioner