En man med trasigt förflutet måste återvända till staden där han en gång förlorade allt i "Manchester by the Sea". Indieregissören Kenneth Lonergans tonsäkra skulddrama är en av årets bästa filmer.

Det har gått 16 år sedan Kenneth Lonergan regidebuterade med den finstämda "You can count on me", filmen som blev Mark Ruffalos genombrott och etablerade Lonergan som indpependentfilmens darling. Men regissörens andra film "Margaret" drog in honom i en mångårig tvist med sitt filmbolag, vilket försatte honom i ekonomisk och kreativ kris. Att Lonergan nu återvänder med en av årets bästa filmer känns därför som en dubbelseger.

Det räcker med att se den introverte fastighetsskötaren Lee Chandler (Casey Affleck) sammanbitet brottas med snö, avlopp och läckande kranar för att begripa att han bär på en skuld. Men vad det än rör sig om så ligger den noggrant begravd inombords - bekräftelse kommer enbart i form av oprovocerade fyllebråk.

Artikelbild

| När Patricks (Lucas Hedges) pappa dör blir hans farbror Lee (Casey Affleck) vårdnadshavare. Men Lee vill inte gärna återvända till Manchester-by-the-Sea.

När Lee får ett samtal om att hans hjärtsjuke bror (Kyle Chandler) har dött måste han återvända till sin före detta hemstad, det amerikanska kustsamhället Manchester-by-the-Sea, för att ta hand om sin brorson Patrick (Lucas Hedges). Men för Lee är Manchester synonymt med helvetet, och hans återvändo väcker upprörda känslor även hos andra.

Lonergan förflyttar sig sömlöst mellan nu och då, och vecklar med hjälp av återblickar upp den hårt ihopsnörda säcken som innehåller Lees trauma. Och trots att regissören väger varje ord på våg och är lika återhållsam med sina rollfigurers känslor, skapar han scener som nästan sliter hjärtat ur kroppen på en.

Allt detta låter ju snudd på outhärdligt men "Manchester by the Sea" är, tro det eller ej, överraskande rolig. Nyckeln ligger i det fina samspelet mellan Affleck och Hedges, som munhugger sig genom filmen med svidande träffsäkerhet. Och det är här som Lonergans fingertoppskänsla för karaktärsskildringar blir som bäst: när skratt, sorg och självhat får leva sida vid sida i rollfigurernas vardag.