Ok, först måste jag säga att jag inte har läst boken som filmen bygger på. Det är både bra och dåligt. Synd för att jag inte kan jämföra, bra då inte spänningen förstörs. Handlingen har för restn flyttats till New York i stället för London.
"The girl on the train" är just nu den snabbast säljande vuxenromanen enligt filmsidan, så jag förstår att den lästs av hur många som helst. Mycket av idéen med filmen måste ju gå förlorad om man vet vad som händer, det är ovissheten som får den att ticka vidare.
Vi möter Rachel (Emily Blunt), ombord på just pendeltåget som hon varje dag tar från den fashionabla förorten med lyxvillor in till sitt arbete på Manhattan. Tror vi.
Vartefter krackelerar bilden och fram kliver en nedgången och deprimerad kvinna med svåra alkoholproblem. Hon ägnar sig åt att trakassera sin exman Tom (Justin Theroux) och hans nya fru Anna (Rebecka Ferguson), och har långa minnesluckor. Tror vi.
Efter att ha varit på fel plats vid fel tid, något som hon bara minns fragment av blir hon högeligen misstänkt för ett svårt brott. ..
Det är svårt att skriva om handlingen utan att avslöja för mycket så jag ska försöka tassa runt det hela. Vartefter vi får olika ledtrådar tror man gång på gång att man har lösningen bara för att bli gäckad. Nu fuskar man lite ska sägas, och lägger ut falska sådana ibland, baserade på Rachels diffusa minnen. Det är lite fult, men bidrar förstås till att hålla spänningen vid liv.
Ett annat viktigt spår i filmen är kritiken av könsroller och cementerat samhälle. Det är synnerligen gammaldags på många sätt. Kvinnorna drömmer om äkta man, hem och barn. Rachel tittar varje dag längtansfullt från tåget när det saktar in vid det hus där Megan (Haley Bennet) bor, där hon tycker sig se det perfekta förhållandet och lyckan.
Det blir mycket av ett slags schablonbilder från den amerikanska drömmen, även om syftet i mycket är att se bakom kulisserna så stannar det också vid ytan. Megan sticker ut en del med en annan bakgrund och andra drömmar, men får betala ett högt pris.
Det finns ett feministiskt driv i berättelsen, ett som efter vad jag förstått är tydligare i boken, i något slags upplägg som ”Gone girl”, med samma förtjänster och nackdelar. Men det stannar på något vis vid den gamla devisen:"Hell hath no fury than a woman scorned" (Ungefär "helvetet har inget ursinne som en bedragen kvinnas"). Mannen i centrum blir så fyrkantigt skildrad att det är lätt att slå ifrån sig. De olika tidshoppen blir en aning störande, den berättartekniken är ofta svår att behärska och Tate Taylor gör det inte riktigt.
Som ett psykologiskt drama fungerar det hyggligt. Det är välspelat, särskilt Emily Blunt gör sitt livs roll. Övriga gör det också bra, men man bryr sig inte så mycket.