I dessa dagar – när idrottsrapporteringen handlar om korrumperade OS-spel i Sotji, utrensningen av favelaområden inför fotbolls-VM i Brasilien, och dödsmisshandeln i Helsingborg – är det bra att få en påminnelse om vad sport borde vara. Optimisterna är ett damvolleybollag från Hamar i Norge. Den äldsta spelaren, Goro, är 98 år, den yngsta är 66. Laget har funnits i 40 år, och flera av spelarna har gått bort under årens lopp, men har ersatts av nyblivna, pigga pensionärer.
Laget tränar en gång i veckan, men skulle vilja spela en match mot ett annat lag. Efter att ha dragit i ett antal olika trådar, kommer de i kontakt med Krutgubbarna, ett äldre, manligt volleybollslag i Sollentuna utanför Stockholm, och det hela utvecklas till ett slags seniorlandskamp mellan Norge och Sverige. Optimisterna får stöd från det Norska volleybollförbundet som skickar ett par professionella tränare som instruerar laget i bagger- och fingerslag. Själva är Optimisterna mest oroliga för att de boxar bollen för mycket, och därmed förstör sitt eget spel. Därför har de en boxbörs, där den som har använt knytnäven i stället för fingrarna får böta tio kronor.
Optimisterna är en dokumentär som givetvis handlar om så mycket mer än volleyboll. Den handlar om att bli gammal; om gemenskap och ensamhet; och hur det är att acceptera att sina närstående dör en efter en. Men det är också en film som handlar om själva essensen av idrott, mycket mer än en Champions league-match i fotboll. Jag kan visserligen tycka det är roligt att titta på elitidrott, men det är mycket som har gått förlorat när spelarna tjänar mer pengar på en vecka än de flesta av oss gör på ett år. Det vore synd att påstå att Optimisterna är världens bästa volleybollsspelare, men när de själva virkar och sedan syr på klubbmärket skapar de en laganda som är värd så mycket mer.
Regissören Gunhild Westhagen Magnor har hos Optimisterna och Goro hittat en fantastiskt historia. Speciellt två scener etsar sig fast, den ena är när Goro ger fotot på sin döda make en godnattkram, och den andra är när 89-åriga Eldbjörg får en skrattattack tillsammans med sin man och fnittrar som tonåringar. Scenerna fångar ålderdomen på ett sätt som är både rörande och hoppingivande. Livet tar inte slut bara för att du blir gammal.
Filmen hade dock tjänat på att vara lite mer nedtonad. Det är lite för många montage med onödigt övertydlig musik. Historien är tillräckligt fin i alla fall, så effekterna för att göra det ännu mer tillspetsat blir bara överflödiga.