Det kan ju tyckas som en tillfällighet nu när det mesta kretsar runt flyktingkatastrofen att också Jacques Audiards nya Guldpalmsbelönade film ”Dheepan” skildrar ett flyktingöde. Denna gång handlar det om människor som flyr från kriget på Sri Lanka.
Dheepan själv är inte med i filmen, han har dött med sin familj redan ett halvår tidigare. Däremot tas hans identitet över av en man som varit soldat i Tamilska tigrarna, den förlorande parten i inbördeskriget. För att få identiteten att gå ihop måste han ha tag på en fru och ett barn. Men det är inget problem i lägret där han bor och snart far den nye Dheepa, ”frun” Yalini och ”dottern” Illayaal till Frankrike för ett nytt liv.
Där hamnar de i en mycket nedgången förort, mitt i ett knarkmaffiastyrt område. De försöker hålla sig utanför gängkrigen medan Dheepan försörjer sig som vaktmästare.
Jacques Audiard, som tidigare gjort bland annat ”En profet” och ”Mitt hjärtas förlorade slag”, arbetar nära sina huvudpersoner, med handkamera, med långa närbilder och utan att försköna. Han är samtidigt en skicklig bildberättare och hittar vinklar och infall som gör att man verkligen tvingas ”se” det man ser.
Det börjar nog så dramatiskt där man ser mannen som ska bli Dheepan samla ihop ved för at göra ett stort likbål där han bränner sina stupade kamrater, och samtidigt markerar sin egen död. Men om han trodde att han skulle få leva i frid efter detta tar han grundligt fel. Våldet och hoten finns överallt.
Samtidigt som Jacques Audiard har gjort en film som visar upp våldet i närbild fokusera han mycket på det mindre. ”Dheepan” handlar i mycket om relationen mellan dessa tre människor som utger sig för att var en familj och är så beroende av varandra. Dheepan och Yalini närmar sig varandra men har samtidigt svårt att bli kvitt det förflutna, som förstås format mycket av deras liv och satt djupa spår. Illayaal är kanske den som bäst förmår plantera om sig, men behöver mer än vad de kanske kan ge.
Jacques Audiard har som helhet gjort en berättelse ur nuet som griper tag starkt från första bildruta till sista. Detta utan att han tar till sentimentalitet eller förenklingar. Trion är så utsatt och de kämpar så förtvivlat för att få ett nytt fotfäste, om än aldrig så litet. Jesuthasan Antonythasan, Kalieaswari Srinivasan och Claudine Vinasithamby är imponerande i rollerna och trovärdiga in i minsta blinkning.