En bit från schablonerna

Björn G Stenberg ser en varm high schoolfilm med bra kvinnoroller.

Cara Delevingne och Nat Wolff i "Paper towns", en film som baseras på John Greens bästsäljande bok.

Cara Delevingne och Nat Wolff i "Paper towns", en film som baseras på John Greens bästsäljande bok.

Foto: Michael Tackett

Recension2015-07-24 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Författaren John Green tycks ha en särskild förståelse hur det är att vara tonåring, eller åtminstone som jag själv minns det. Hans roman "Förr eller senare explodera jag" blev till en lyckad filmatisering. Det har också nya "Paper towns" blivit. Båda är en bra bit från den gängse high schoolgenren.

Quentin, kallad Q, (spelad av Nat Wolff som också var med i "Förr eller senare. ..", liksom en annan bra high schoolfilm, "Palo Alto”) ser som liten hur Margo (Cara Delevigne) flyttar in som granne. Han tänker att det är ett slags mirakel och de umgås mycket under barnaåren. Väl framme i tonåren har de fallit ifrån varann, även om Q inte släppt förälskelsen.

En natt, några dagar före den för amerikanska medelklassungdomar så viktiga Prom night, knackar hon oförhappandes på hos den präktiga Q och tar med honom på en hämningslös hämndturné mot hennes otrogna kille. Det blir ett omskakande äventyr och han ser en ny start för dem tillsammans.

Nästa dag är hon spårlöst borta. Tillsammans med sina båda bästa vänner börjar Q leta, och hittar ett antal ledtrådar. Ska han hitta henne, och i så fall vad händer då. ..

Den både yttre och inre resa som kamraterna går vidare med är en bra allegori över vägen från barndom till vuxen. Det gör sig förstås bra som film också. Här hinner man få med både den sortens existentiella samtal man har i ungdomen och en mängd dråpliga situationer. Det finns en hel del att både skratta åt, begrunda och le vemodigt över. Ungdomen är ju som sagt bortkastad på just ungdomen. ..

Uttrycket "paper towns", pappersstäder, är ett ord för de påhittade städer som kartografer kunde lägga in för att veta om någon kopierade deras arbete, utan egna fältstudier. Här får det stå för både det okända som ligger framför dem, i det okända och lika lockande som skrämmande vuxenlivet, och den känsla av overklighet och substanslöshet som det gråa vuxenlivet tycks bjuda på.

Resan de gör från hemstaden Orlando liknar i mycket en fantasysaga, fastän översatt till realism. Q måste lösa ett antal gåtor för att hitta fram, och ja, till vad. Vägen är målet, aningen lång bara.

Roligt att det är Margo som får vara den riktigt tuffa och utmanande, Delevigne gör henne mycket bra, och Q den som får rucka på sina mer låsta principer. Det är lätt att förstå både hans rädsla och fascination. Överhuvudtaget är flickorna i filmen en bra bit från schablonerna.

Eftersom det är en amerikansk ungdomsfilm så handlar det förstås mycket om vänskap. Det är något av De tre musketörerna över vännerna. Och sämre kan det vara.

Film