Den unge poeten Heinrich (Christian Friedel) är förälskad. Men som djupt olycklig romantiker är han övertygad om att enda sättet som kärlek kan vara på riktig är om han dör tillsammans med kvinnan han älskar. Efter att ha blivit nekad av sin kusin Marie – han kan inte förstå varför hon inte vill dö med honom – vänder han blickarna mot den gifta Henriette. Först blir hon förnärmad över hans erbjudande att de ska ta gemensamt självmord, men när hon får reda på att hon har en dödlig tumör ändrar hon sig.
"Amour Fou" bygger på historien om poeten Heinrich von Kleist som tog självmord tillsammans med Henriette Vogel i Berlin 1811. Regissören Jessica Hausner har dock tagit sig friheter, och skapat en av årets mest udda filmupplevelser.
Kameran är för det mesta helt statisk, ett objektivt öga som registrerar den absurda teater som pågår. Heinrich och hans makabra önskan blir snustorrt komisk; mörk och surrealistisk. Det är minutiöst regisserat ner till minsta klänningsveck, varje snirklig detalj på trästolarna är med och dekorerar scenerna som blir som tavlor. Det är lite som jag tänker mig det skulle vara om Roy Andersson hade intresserat sig för den tyska societeten under romantiken istället för den svenska arbetarklassen.
Men till skillnad från Roy Andersson verkar inte Jessica Hausner bry sig om sina karaktärer, i stället gör hon narr av dem. Den högborgerliga miljö hon visar upp är en steril fasad, men som i den här tolkningen inte döljer något intressant inre. Och de uttryckslösa karaktärerna blir en del av samma fasad. Särskilt eftersom det aldrig grävs i vad det är som har frammanat Heinrich speciella önskan.