1892 gjorde hon succé i Paris med så kallad serpentindans, ett sorts ”feeri” i tunna gigantiskt stora slöjor med virvlande rörelser och i växlande färgad belysning. Det var banbrytande på flera sätt då elektriciteten precis började dras in på teatrar.
Långfilmsdebuterande filmregissören Stéphanie Di Giusto har gjort en film full av anda från tiden, kallad la belle epoque, med bilder som rymmer drömlika symboler och känslor, men som också kan bli lite manierade. När artistens far, den försupne guldgrävaren, till exempel skjuts i ett badkar syns det inte direkt i bild. Däremot rinner vattenblandat blod ut genom kulhålen och ned i den grönbrunskiftande marken nedanför som en poetisk metafor för förgänglighet.
Filmen är också modernt porträtt av en ung kvinna som inte en sekund gör avkall på sin konstnärliga mission. Snarare blir hon jobbigt framhärdande och håller på att knäckas själv på kuppen. Den franska singersongwritern Soko gör ett fantastiskt jobb med att gestalta hennes egensinnighet och styrka. Fullers största smärta är de plågor som drabbar henne efter genomförda föreställningar, värk i nacke och rygg efter att ha manövrerat bambukäppar inträdda i scenkostymen, rödsprängda ögon efter att ha varit nära starka lampor.
Filmen skildrar även en svajig kärlekshistoria mellan Lorïe Fuller och en fransk greve på dekis. Men det är inte de enda erotiska underströmmar som sipprar genom handlingen. Som till exempel den mångbottnade kontakten som finns mellan den unga dansaren Isadora Duncan och den äldre Lorïe Fuller. Hennes förtjusning i begåvningen är snubblande lik rent fysisk attraktion.
Fullers scenkonst var mer närbesläktad med nycirkuskonst än med dans. I scenkonsthistorien har hon definitivt gjort avtryck. Dansaren Isadora Duncan, här spelad av en blott 17-årig Lily-Rose Depp, var en av hennes adepter och de filmande bröderna Lumière, grundarna av den moderna filmkonsten, tog intryck av hennes idéer .
Huvuddelen av handlingen utspelas i Paris. Det är även ett kostymdrama med mycket tidsfärg. Smutsen nästan stänker ut från bioduken i de inledande scenerna från ett hårt guldgrävarliv . Men skönheten är stor i scenerna med rörelsekonst, både i mångfärgat ljus och Fullers övningar med sina elever i herrgårdsparken, full av naturmystik.
Så laddat, så drömskt, så vackert!