Med förra filmen "SÄsom i himlen" 2004 fick Kay Pollak publikt en jÀttesuccé och blandade recensioner i övrigt. Undertecknad kunde gripas stundtals av det melodramatiska i berÀttelsen om den vÀrldsberömda dirigenten Daniel (Michael Nyqvist) som kommer tillbaka till hembygden och tar sig an en bygdekör med gott resultat. Hans död pÄ slutet gjorde att man inte direkt vÀntade sig en fortsÀttning.
Men sÄ blev det. Lena (Frida Hallgren) som fick 184 dagar med Daniel vÀntar nu deras gemensamma barn och filmen börjar nog sÄ dramatiskt. Under en spelning med hennes band gÄr plötsligt vattnet och födelsearbetet startar. Ute Àr det snöstorm. Det Àr arton mil till nÀrmsta sjukhus. Innan hon och gamle vÀnnen Arne ÀndÄ lyckas komma ivÀg hemÄt hinner hon fÄ en rejÀl smÀll av ex-pojkvÀnnen. Samtidigt som barnmorskan ringer och sÀger att hon kört fast i snön hittar de den asberusade prÀsten Stig pÄ vÀgen. Det Àr ocksÄ den bÀsta delen av filmen.
Om det kliade mest i kontokortet eller i den kreativa Ädran Àr den kanske lite elaka tanken som dyker upp dÄ och dÄ under filmens gÄng. Pollak tar inga risker i kÀnslostormarna som Àr tÀnkta att avlösa varandra. Om inte nÄgon sjÀlv far illa direkt sÄ finns det mÀngder av figurer omkring denne som lider. EmellanÄt far tankarna ocksÄ ivÀg till en del av Colin Nutleys pekoral. Det mesta blir övertydligt.
Det Àr lÀtt att sympatisera med filmen grundhÄllning: alla ska vara med, alla Àr bra och ingen ska sÀtta sig pÄ nÄgon annan. I den lilla byn som Facebook glömde och dÀr Jantelagen lever kvar har den spontana, livsglada och litet naiva Lena stÀndigt fÄtt höra att hon inte ska tro att hon Àr nÄgot. Till slut har hon svÄrt att tro nÄgot annat.
Men hon ger sig inte. PÄ klassiskt manér fÄr hon kraft av modersrollen och startar att sÀtta ihop en kör och orkester som ska framtrÀda nÀr kyrkan jubilerar. TV ska komma till och med. Hon motarbetas pÄ gammalt pilsnerfilmsvis av kyrkorÄdets ordförande och en fisförnÀm organist frÄn "staden". Frida Hallgren gör ÀndÄ ett bra portrÀtt av en oförtröttligt kÀmpande ung kvinna.
Alla kÀnslor Àr ocksÄ stora i filmen, karaktÀrerna Àr endimensionella, spelet trillar ofta över kanten. Lena svÀmmar hela tiden över av glÀdje eller total förtvivlan. Den förstÄndshandikappade Tore har förstÄs idiotlugg, byborna vill ha dans i kyrkan, naturen i de norrlÀndska omgivningarna Àr himmelskt vacker och de rÀtta mÀnniskorna har hjÀrtat pÄ rÀtta stÀllet. Minsann dyker det inte upp en skön ung man bland byggjobbarna som renoverar kyrkan ocksÄ.
Just kyrkan kÀnns som en viktig bestÄndsdel hÀr Àven om man aldrig förstÄr varför. Ingen verkar just religiös - till och med prÀsten vill helst av allt bara ha större publik Àn de tvÄ han betalar för att komma till högmÀssan. Och hur mÄnga bryr sig idag att man förÀndrar kyrkorummet och tar dit vÀrdslig musik eller liknande?
Om det varit en dokumentÀr om bygden som tar saken i egna hÀnder, eller om man tagit ut svÀngarna Ànnu mer och gjort en musikal hade det fungerat bÀttre. Nu blir det mest en oförlöst kÀnsla kvar i kroppen. Kay Pollak hade gjort bÀst i att lÄta bli denna uppföljare.