Danskarna kan detta med dramatik, och stjärnregissören Susanne Bier i synnerhet. Tillsammans med manusförfattaren Anders Thomas Jensen mejslade Bier för några år sedan fram det Oscarsbelönade dramat ”Hämnden” (2010), och nu återvänder alltså det danska radarparet till avdelningen dilemmaspäckade dramer med ”En andra chans”.
Poliserna jämte vännerna Andreas (Nikolaj Coster-Waldau) och Simon (Ulrich Thomsen) lever sida vid sida i arbetet men knappast i privatlivet – Andreas har nyss blivit far och tillbringar nätterna med att, tillsammans med hustrun Anna (Maria Bonnevie), trösta ett skrikande småbarn, medan nyskilde Simon super sig dyngrak på krogen för att skingra sorgen efter en skiljsmässa.
När de båda kallas till en lägenhet efter klagomål från grannar, träffar de inte bara på den välkände kriminelle Tristan (Nikolaj Lie Kaas) med flickvän, utan även parets spädbarn liggandes bortglömt och insmetat i sin egen avföring. Synen lämnar inte Andreas någon ro, och så småningom bestämmer han sig för agera.
Mer än så ska man kanske inte avslöja av handlingen, mer än att Andreas enligt honom själv rättrådiga handling visar sig få större konsekvenser än han anat. Det knyter sig i magen mer än en gång när logik ställs mot känslor och etik mot lag och rätt, och visst ställer ”En andra chans” viktiga frågor kring rätt, fel och det däremellan.
Men det skyler tyvärr inte det faktum att dramatiken efterhand tunnas ut, och att man som åskådare lämnas med en känsla av ofullbordande. En bredare klassanalys kring diskrepansen mellan Andreas stilfullt designade medelklassvilla och Tristans skitigt nedgångna hyreslägenhet hade förmodligen höjt betyget.