Vår kulturella koll på det amerikanska high school-systemet har länge varit betydligt större än vad gäller svensk dito. Tonårsfilm efter tonårsfilm har utspelat sig på denna arena, där bubbelgumspastelliga färgskalor och karaktärsmässiga överdrifter är mer regel än undantag och de sociala hierarkierna mer väldefinierade än periodiska systemet. Redan i inledningen till ”The duff” räknas de klassiska karaktärstyperna upp: den sportiga, den snygga, nörden, den tuffa, den konstiga. Bara för att sedan konstatera att spelreglerna radikalt ändrats sedan 80-talets filmer – nu är det exempelvis de tidigare föraktade nördarna som styr.
Hur som helst, gudarna ska veta att det sällan är roligt att vara ung och särskilt inte om man som här heter Bianca Piper. Bianca (Mae Whitman) är vare sig mobbad eller impopulär men heller inte särskilt populär. I skolan hänger hon med sina två bästa vänner sedan barnsben, båda av den sorten att kameran lystet panorerar uppför deras rådjursslanka ben för att landa hungrigt på välmejkade ansikten. Medan vännerna excellerar i såväl skönhet som sport, ägnar sig Bianca åt japanskt skräckfilmsmaraton på sitt av zombiefilmaffischer fulltapetserade tonårsrum, och förkastar tanken att gå på skolans avslutningsbal: ”Då missar jag ju maratonvisningen med Vincent Price-filmer!”.
När Bianca så på en fest får veta av grannkillen Wesley (Robbie Amell) att hon i själva verket fungerar som en så kallad ”duff” till sina vänner, det vill säga en ”designated ugly fat friend” vars syfte är att dra fokus till de ”snyggare” vännerna, hamnar hela hennes världsbild upp och ner. Undertecknads också får tilläggas, då Bianca vare sig är särskilt överviktigt eller motbjudande, snarare en helt vanlig tjej i assnygga snickarbyxor. När Wesley riskerar att kuggas i fysik och förlora det stipendium han så desperat behöver för sina collegestudier, erbjuder Bianca sig att hjälpa Wesley om han i gengäld ”avduffar” henne med egna tips och tricks.
I sina bästa stunder är ”The duff” en charmig, om än bitvis väl kryddad med sociala medier, kompott av lika delar tonårsångest och kärlekstrubbel. Likt i en modern ”Pygmalion” söker Wesley hjälpa Bianca på det sätt han tror är det bästa, och slutet är kanske inte alltför överraskande för alla som kan sin John Hughes (”Breakfast club”, ”Pretty in pink”). Samtidigt blir filmen bitvis lite väl amerikansk i sin sociala definitionshysteri, där det budskap publiken greppat efter tio minuter fortsätter hamras in under hela filmen. Vitsiga och begåvade Mae Whitman vill man hur som helst gärna se mer av.