Att göra film med Harry Potter-producenten David Heyman vid rodret borde om något bädda för succé. Så är också ”Paddington” en synnerligen lyckad familjefilm för alla åldrar (utom möjligen för de allra yngsta), med en smittsam berättarglädje och höga doser visuellt ögongodis.
Paddington, som från början heter något annat men på grund av människornas oförmåga att uttala björnspråk istället får namn efter tågstationen han hittas på, blir alltså skickad från den peruanska djungeln till London av sin faster. Målet - att hitta ett nytt hem hos den upptäcktsresande som för decennier sedan råkade på björnfamiljen, och bjöd in dem till London om de någonsin var i krokarna.
Med sin karakteristiska röda hatt, en rejäl laddning marmelad - för ”en marmeladsmörgås innehåller alla de vitaminer och mineraler en björn behöver under en hel dag” - och brittiska artighetsfraser om vädret i bagaget blir Paddington snart omhändertagen av familjen Brown. Men livet i en storstad är inte alltid så enkelt som Paddington föreställt sig, och utöver de missöden han ständigt råkar hamna i uppenbarar sig snart ett långt större hot mot familjens pälsbeklädde adoptivson.
”Paddington” roar oavbrutet från början till slut och kryllar av snyggt genomförda actionreferenser, geniala bildlösningar och välproducerade specialeffekter. Men viktigast av allt är nog de frågor om människovärde och migration som filmen ställer – för är man som nykomling inte lika värd att älska och tas hand om, även om man likt Paddington råkar ställa till trubbel då och då? All kudos för ett välpaketerat, humanistiskt kärleksbudskap.