En författare utan större framgångar rattar sin bil hemåt längs en enslig landsbygdsväg, bekymrad över ett förhållande som gått i stå och att vistelsen i den spartanska skrivarlyan inte gett något den här gången heller. Det snöar ymnigt, sikten är dålig i skymningen, han vevar ner rutan och slänger ut en cigarettfimp, riktar blicken åter mot vägen när BANG! det som inte får hända ändå sker. Ett barn förolyckas.
Wim Wenders första spelfilm på sju år behandlar skuld och hur den påverkar människor på olika sätt. Den tragiska händelsen där ingen egentligen står att skylla, får ändå alla inblandade att känna sig ansvariga. Författaren Tomas (James Franco) som körde bilen, mamman Kate (Charlotte Gainsbourg) som lät barnen leka ute vid vägen trots att det blivit mörkt och storebrodern Christopher, som klarade den ödesdigra pulkafärden utan en skråma – alla fortsätter de brottas med den där seneftermiddagen trots att åren går.
En ytterligare dimension är att Tomas, som hämmats i sitt författarskap av att han som person har svårt att ge sig hän och som lever sitt liv med ett viss mått av distans till omgivningen, växer i sitt skapande och hittar sin röst som en följd av hur olyckan påverkar honom, samtidigt som mamman Kates liv går i stå.
Relationen dem emellan, i de få scener där de möts, är fint skildrad och visar en bottenlös sorg helt utan det oförsonliga hat det hade varit så enkelt för den drabbade att ty sig till, och Gainsbourg och Franco lyckas båda gestalta den samtidiga distans och närhet deras rollfigurer känner inför varandra.
Sedan Wim Wenders filmade dansdokumentären "Pina" i 3D för fyra år sedan är han en varm anhängare av formatet, och har valt att använda tekniken även här, vilket onekligen är ett på papperet udda val för ett lågmält drama om skuld och förmågan att förlåta.
Men faktum är att jag finner mig njuta mer av 3D-fotot här än i den gängse CGI-proppade Marvelrullen, det är något med hur Wenders använder djupet i bilderna till att fokusera skeendet, han har själv beskrivit det som att han använder 3D-elementet som ett förstoringsglas, och det ligger något i det.
Låt oss bara hoppas att tekniken går framåt med stormsteg om det här blir en trend även bland andra regissörer av Wenders kaliber, för det vore extremt jobbigt om de förhatliga 3D-glasögonen blev obligatoriska även inom dramasegmentet och inte bara i actionfilmer.