• torsdag 30 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Vädersponsor:

Bitterljuv Hollywoodnostalgi

Så här tycker UNT.se:

Filmrecension Susanne Sigroth-Lambe har njutit av ett romantiskt sång- och dansdrama i karamelliga färger.

Redan öppningsscenen har en något föråldrad charm, sprängfylld som den är med referenser till annan film. I en solgassig bilkö i technicolorfärgskala brister plötsligt bilförarna ut i sång och dans. Det dansas på biltak, bilförarna som troligen inte känner varandra, blir plötsligt sångkuggar i ett välfungerande musikalmaskineri. Och precis som liknande mytomspunna filmscener är den filmad i en enda lång tagning. Lite kul att filmfotot Oscarsnominerats och att filmfotografen Linus Sandgren är svensk. Denna films bilder har sina rötter i en lång filmtradition från drömfabriken i väst men pekar också framåt med hjälp av modern digital teknik.

Fast en bra bit in i just denna bilköscen sitter jag och undrar om det hela är gjort för att driva med en genre som de senaste åren fått ett uppsving vad gäller storvulen musikdramatik med filmer som ”Moulin Rouge!” (2001) och ”Les miserables” (2012). Men rätt snart sugs man in i en handling som är nog så realistisk och inte lika pompös, så pass att en och annan dans- och sångscen får slinka med i berättarflödet.

Kärlek och drömmar är två centrala teman i denna lilla filmbakelse. Handlingen utspelas mestadels i Los Angeles. Emma Stones Mia försöker slå sig fram som skådespelare och Ryan Goslings Sebastian spelar restaurangmusik på piano, men drömmer om att öppna jazzklubb. Mia är på väg till en av de otal auditions som en ung wannabe i Hollywood måste underkasta sig. Hon hör en liten pianoslinga från en bakgata, går in på en klubb och där sitter han, jazzmusikeraspiranten Sebastian.

Deras kärlekssaga kryddas av dans, deras känslor fördjupas i dansuttrycken. Men man kan också säga att Ryan Gosling axlar manteln, eller tar snarare på dansskorna efter Gene Kelly och Fred Astaire medan Emma Stone är våra dagars Ginger Rogers. Paret är kanske inte lika virtuosa som sina företrädare men de får fart på personkemin mellan sig med just dansen.

Handlingen utvecklas också enligt klassiskt Hollywoodmelodram, bitterljuvt och smäktande.

31-åriga regissören Damien Chazelle var inte ens född när musikalfilmen hade sin storhetstid i Hollywood 1930 - 1950. Ändå är det en kärleksfull pastisch på genren han har åstadkommit, rena retroglamouren.

Det var verkligen längesedan man såg sådan kvalificerad och välgjord verklighetsflykt på bio.

”La La Land” är inget mästerverk men en rätt ljuvlig film ändå. Verklighetsflykt förresten, är det inte en mänsklig rättighet att ha drömmar?

 
 

Film

Fler filmrecensioner