På väg från pressvisningen mötet jag en vän som frågade vad filmen handlade om. Tja, vad säger man? Vad handlar Roy Anderssons trilogi ”Sånger från andra våningen”, ”Du levande” och nu ” En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” om, egentligen. Om vad det innebär att vara människa, har han sagt själv. Det räcker långt.
Hur som helst är det ett fascinerande projekt. Det har tagit den klassiska tiden av sju år mellan varje film, från att den första kom år 2000, som ett slags manifest inför det nya millenniet. Sju år lär vara tiden det tar för oss att förnya alla våra celler. Fast Roy Andersson har gjort tvärtom, inte förnyat, men väl fördjupat en alldeles egen estetik som slog ett slags lågmäld knockout när den först visade sig.
Oftast går den ut på att färgerna tonats ned till milt olivgrön, ljusbrunt och grått, perfekt med premiär i just november där hela månaden känns som ett pr-trick av den forna reklamfilmaren Andersson (nästan bättre än hans utspel om att vara romanfiguren Hugo Rask). Kameran är statisk, liksom ofta de amatörskådespelare han använder. Det ger en känsla av ett utsnitt ur tiden och ger ett bra tillfälle att studera alla de detaljer som trots allt medvetet finns i den avskalade scenografin. Allt är minutiöst gjort, in i minsta mutter.
Nya filmen (hädanefter kallad ”Duvan”) inleds med något som liknar Astrid Lindgrens berättelse om vad hon och hennes åldrande systrar alltid sade när de talades vid: ”döden, döden, döden”, för att slippa ta upp det tråkiga ämnet något mer. Andersson inleder med tre scener som handlar om just Döden. Så var den avklarad för en stund, och det framstår väl som att vi dör som vi levat, som ett snabbt stillat plask i en vattenhink.
Som ett slags återkommande tråd i berättelsen finns två ytterst dystra handelsresande i som de säger nöjesbranschen: ”vi vill hjälpa folk att ha det lite roligare”, på gnälligaste Närkemål är ett slags mantra. Det går så där kan man säga, utan att avslöja för mycket. Mer ska heller inte sägas om vad som överhuvudtaget händer i ”Duvan”. Roy Anderssons filmer ska man överraskas av, och det kan avslöjas ändå att det finns några scener här som verkligen tar en på sängen. Och här finns diskussionsmaterial så kanske räcker för sju år till, om han nu skulle göra ännu en film.
Som ett slags sammanfattning om vad filmen – och hela trilogin – handlar om så är det nog att det är absurt att leva, men vi kan hjälpas åt att göra jordevandringen lite lättare för varandra. Och inte minst tillhör det nog livsmeningen att se filmer som den här.