Disneys första flygplansfilm var en utskälld spinoff på på filmstudion Pixars framgångsrika ”Bilar”. Därmed var förhoppningarna låga om att hjälten Dusty Spridenfält och hans kamrater skulle kunna ta ”Flygplan 2: Räddningstjänsten” till några högre höjder.
Under 00-talet skapade Pixar animerade klassiker så som ”Monsters Inc”, ”Wall-E” och redan nämnda ”Bilar” som kunde tilltala både barn och vuxna. Skämten fungerade på flera nivåer, och det fanns en ambition att skapa någonting nytt. Här verkar den ambitionen ha flugit sin kos. ”Flygplan 2” har knapp styrfart efter att planen har lämnat marken, och skämten – ja, jag är inte helt säker på vilka de är.
Handlingen i ”Flygplan 2” går snabbt att berätta. Hjälten, tävlingsplanet Dusty Spridenfält (ordvitsen är nog det bästa med hela filmen, även om det borde ha varit ett kvinnligt flygplan) tvingas sluta tävla när hans växellåda går sönder. När flygplatsen i staden Propellerhålan tvingas stänga efter en brand, bestämmer sig Dusty för att bli ett certifierat räddningsplan som kan hjälpa brandbilen Mayday.
Han beger sig till en nationalpark där han blir upptränad av en gammal ärrad brandhelikopter, samtidigt som han tvingas lägga sina divalater från tävlingsbanan åt sidan. Efter att ha varit med och släckt ett antal skogsbränder i parken växer han som människa – förlåt flygplan – och kan ge sig hem till propellerhålan som en mer komplett man.
Det hela är förutsägbart och väldigt sentimentalt. Datoranimationerna borde hålla barnen underhållna i en dryg timme, och eftersom AC/DC:s ”Thunderstruck” är med på soundtracket kanske hårdrockande föräldrar uppskattar några minuter av filmen.