Den här våren präglas mycket den svenska filmen av dokumentärer. Det kan också som här låna av den populära litterära genren att at verkligheten, stuva om den en aning och ha både dokumentär och fiktion på en gång. Regissören Johan Löfstedt tar avstamp i sin egen släkt ock skapar sin berättelse utifrån det under mottot ”det är aldrig för sent”.
Det börjar dock mindre hoppfullt. Det är begravning och sonen Björn ska hålla ett tal till sin avlidne far. Trots förberedelser får han inte fram det. Han lider av svår tunghäfta och får under förnedrande former ge upp.
Bland faderns kvarlåtenskap hittar Björn och hans fyra systrar sedan en video där denne talar till dem. Han berättar om sin syn på familjens liv och sin kärlek till dem. Detta ger ett delvis nytt perspektiv på uppväxten och inte minst peppar han sina mer än fullvuxna barn till att våga ta klivet vidare, att inte ge upp i livet. Det gör att de vågar ge sig på nya utmaningar, göra upp med gammalt grums och att helt enkelt leva sina liv mer fullt ut.
Det är sentimentalt, hoppfullt, ojämnt spelat, roligt, tragiskt, stundtals lunkande, men, vadå, det är ju livet också. Det är en poäng av Johan Löfstedt att skildra ett utsnitt av livet, vardagen och den strävan efter mening som de flesta har. Filmtiteln ”Småstad” har en dubbel klang av folkhem och något som blivit på efterkälken i urbaniseringens och folkflyttens tid. Men det här är lika mycket tillvaro som Kultursöder i Stockholm.
Lite problematiskt emellanåt att veta att människorna här är sig själva och ändå inte på något vis. Men det fungerar oftast bra.