Ordet souvenir kommer från franskan och betyder minnas. Förlagan till souveniren i Carolinabacken är skapad av Max Lingner (1888-1959), porträtt- och landskapsmålare, som bosatte sig i Frankrike i slutet av 20-talet, motståndskämpe under andra världskriget, återkom till Tyskland 1949, blev professor i måleri vid konsthögskolan och var en av skaparna av Deutsche Akademie der Künste. Han fick 1950 uppdraget att skapa den monumentala väggmålningen ”Aufbau der Republik”(3 x 24 meter) på Haus der Ministerien.
Verket föll inte ut till belåtenhet hos de styrande och på begäran av Walter Ulbricht (partiordförande) och Otto Grothewohl (ministerpresident) var han tvungen att ändra det 6 gånger för att slutligen visa den euforiska starten av arbetarklassen. Max Lingner själv ansåg verket som fatal och enligt hans fru har han aldrig mera visat sig i dess närhet.
Den 16 juni 1953 (starten för massupproret som den 17 juni spred sig till hela landet) demonstrerade framför denna fasad med ”Aufbau der Republik” en uppretad massa av industriarbetare med banderoller ”Vi vill tala med regeringen” för frihet och demokrati. Sedan 2000 finns nu i marknivå utanför Lingners verk ett glaskonstverk av Wolfgang Rüppel ”Denkmal für die Ereignisse des 17. Juni 1953” med samma mått som Lingners. Glaskonsten visar en kedja av demonstrerande arga, desillusionerade och besvikna människor.
Dagens betraktare av konstverken på väggen och i marken lär nog se sambanden och se dem som hörande ihop – en lektion i historia.
Efter att ha följd med i UNT:s alla inlägg om ”konstverket” så har jag nu själv stått framför det. Min reaktion blev häftig trots att jag redan hade sett bilder.
Plötsligt påmindes jag smärtsamt om hela min uppväxt under DDR-tiden. Även jag var medlem i ”Junge Pioniere”. Den blåa halsduken fick man, men den vita blusen och den mörka kjolen förväntades familjen bekosta. I mitt föräldrahem fanns inga resurser. Min far, högstadielärare och icke partimedlem, hade två arbeten för att kunna försörja familjen med det absolut nödvändigaste. Från tiden i ”Freie Deutsche Jugend” minns jag, frysande i blåskjortan, de många beordrade marscherna förbi partipamparna. Att vägra medlemskap i denna ungdomsorganisation förde med sig oerhörda svårigheter både i gymnasiet och vid studie- eller yrkesval.
Många av oss tidigare DDR-medborgare hade två ansikten: ett i hemmet eller hos vänner man litade på och ett i officiella sammanhang som skola, universitet, arbete. Tänka fritt, men inte tala fritt! Barn till arbetare och småbönder hade alltid lättare att anvancera. Likaså ledde innehav av partiboken till klara fördelar. Min farbrors lilla jordbruk tvångsanslöts till jordbrukskollektivet. Han jublade inte som bönderna på konstverket.
I flera år förvägrades mig av DDR-regimen den mänskliga rättigheten att gifta mig och därefter bosätta mig i Sverige. Jag bär på en skuld till ett av mina syskon: hen kunde fram till murens fall inte avancera i universitetsvärlden på grund av att jag bodde i Sverige och var svensk medborgare.
Jag bär på ett trauma som väcks till liv när jag följer TV serien ”Weissensee” eller ser filmen ”De andras liv”. Allt detta var mer eller mindre verklighet för mig och min familj i förgången tid. I Birgitta Almgrens bok ”Inte bara Stasi” kan jag följa och känna igen episoder och personer ur min hemstad och får bekräftat att det jag har upplevt och minns är sant. Då känns det ännu mera smärtsamt att minnas att av en medarbetare på min tidigare arbetsplats här i Uppsala bli beskylld för lögner när samtalet (före murens fall) kom in på förhållenden i DDR. Hen hade vid ett arrangerat besök i Öst-Berlin fått se och höra något helt annat och trodde mer på det än på mig. Så – hur många trodde då och tror nu på propagandaverkets ”Aufbau der Republik” innehåll?
I Erik Krikortz inlägg (UNT 29/9) står bland annat ”Om det verkligen vore skadligt att påminnas om historien, varför uppförs då monument över förintelsen, 9/11, Estonia?” Nej, det är inte skadligt att påminnas. Men konstverket i slottsbacken kan inte jämföras med nämnda minnesmonument då det är propaganda för en förljugen verklighet, som för en del bara förblev en dröm!
Konstnärer har rätt att producera vilka verk hen vill, men kommunen kan förbehålla sig rätten att välja konstverk och dess placering. Den som inte har upplevt verkligheten på den tiden kan rycka med axlarna och betrakta ”souveniren” som propagandakitsch.
Jag känner mig djupt kränkt och förolämpad av att behöva konfronteras i det offentliga rummet med en förljugen bild av min upplevda verklighet. Böcker, filmer kan jag välja att inte läsa eller se, konstverk på museer eller tillfälliga utställningar likaså, men här har jag ibland inget val! Vetskapen om att en del av mina skattepengar har finansierat detta är nästan outhärdlig.