- Jag hade inte kunnat göra någon annan himmel än den här, säger Elsie Johansson.
Över sitt matsalsbord har hon vecklat ut en av de bonader hon vävde åren innan författardebuten. Textilen föreställer ett skymningslandskap. Snöklädda träd mot ett mörkrött himlavalv.
- När jag började visste jag inte hur bilden skulle bli, men den växte långsamt fram till ett saknadens landskap: barndomens skog, inga människor, och så det här kraftiga röda. På samma sätt är det när jag skriver. Texten utvecklas undan för undan, men slutet måste harmoniera med början.
Om bonaden, liksom hennes nya roman ”Sagas bok”, har dunkla skyar tycks Elsie Johansson själv ha funnit sin livsharmoni. Trettiofem år efter sin författardebut blundar hon emellanåt när hon talar, drömmer sig tillbaka, men säger att hon trivs med sin nyfunna kärlek och den plats hon lever på – Gränby, just där fälten tar vid.
83 år gammal har Elsie Johansson hunnit bli en av våra mest omtyckta författare, tryggt förankrad i sin arbetarbakgrund. I dag kallar hon sig ”den absoluta autodidakten”, en outsider som inte behöver vara ängslig i de litterära finrummen. Böcker läser hon urskiljningslöst, från deckare till filosofiska verk.
- När jag kom till Uppsala som trettonåring och började gå på Stadsbiblioteket lade jag finheterna, som Kafka och Dostojevskij, ovanpå och andra böcker under. Jag är fortfarande mycket obildad, men nu bryr jag mig inte om det förstår du. Nu är jag precis som jag är, säger Elsie Johansson med ett leende.
Att hon skulle vara obildad bör givetvis tas med en nypa salt. Hennes resa från uppväxten i Vendel till realskolan i Uppsala, anställningen på Posten och den litterära debuten vid 48 års ålder handlar snarare om upptäckten av en mycket säregen kreativ intelligens, framför allt genom de välkända böckerna om Nancy. Om Elsie Johansson i sina senare romaner, som ”Näckrosträdet” (2004) och ”Sin ensamma kropp” (2008), undersökt upplevelsen av en kvinnas kropp och kärlek tar hon i ”Sagas bok” upp de stora frågorna om rättvisa och likavärde. Berättelsen, med undertiteln ”en trovärdig historia”, kretsar kring Saga Modig, en fyrtioårig journalist som återvänder till sitt föräldrahem för att tillsammans med sina syskon ordna med bodelningen efter modern. Som det sjunde barnet, den dotter som fick lämna arbetarhemmet och växa upp på Östermalm, är hon en udda fågel som byggt starka befästningar omkring sig. Bodelningen blir upptakten till en inre resa där Saga måste möta både sin omvärld och de jag som ryms i henne själv.
Språket känns som ett sådant hinder för Saga. Samtidigt som hon har ordens förmåga gör de henne främmande inför sin omgivning och bakgrund. Är språk verkligen så känsligt?
- Språk är en otroligt viktig del i människors liv, även för mig. Jag hade språket och ordpoesin redan från början, men det generade samtidigt många av mina egna. De tyckte väl att jag gjorde mig märkvärdig, säger Elsie Johansson.
Många av Saga Modigs erfarenheter påminner om författarens, det finns stråk som läsaren känner igen från Elsie Johanssons tidigare verk. Men hon är noga med att påpeka att författare och huvudgestalt inte är samma person.
- Det sätt jag skriver på har gjort att mina läsare alltid vill tro att det är jag i mina böcker. Så är det inte. Däremot har jag och Saga mycket gemensamt, bland annat genom att vi fick en viss utbildning och möjlighet att utöva ett konstnärligt yrke i familjer där sådant knappast fanns, säger Elsie Johansson.
Om Sagas kamp till viss del också varit författarens egen har den senare sitt bästa liv i dag, berättar hon. Hon skriver inte för att tjäna en massa pengar utan drivs av en inre nödvändighet.
- Jag har vad jag behöver, känner inte för lyxprylar. Det jag strävar efter är att vara så sann och ärlig som möjligt. Både inför människorna och mitt eget samvete, avslutar Elsie Johansson.