Pianisten och orkesterledaren Duke Ellington (1899–1974) och hans musiker gjorde ett 15-tal turnéer i Sverige från slutet av 30-talet och en bit in på 70-talet. Uppsala besöktes flera gånger, bland annat under den allra första turnén 1939.
Den gången arrangerades konserten i "Bollhuset", det vill säga nuvarande Svandammshallarna. UNT:s recensent var imponerad men ogillade att Ellington valde att jazza till ett klassiskt pianostycke: "Det är ganska onödigt att en så förnämlig ensemble som Duke Ellingtons jazzifierar en komposition som Rachmaninoffs ciss-moll-prelude. Man har ju dock en speciellt afro-amerikansk meloldiskatt att hämta sina melodiska intryck från".
En häpnadsväckande formulering för en nutida läsare kan tyckas, men på 1900-talet var länge kontroversiellt att överskrida genregränserna. Det visar även Musikaliska Akademiens uttalande 1960 om att Duke Ellingtons jazzversioner av Edvard Griegs stycken ur Peer Gynt var "kränkande för den nordiska musikkulturen". Uttalandet gjordes med hänvisning till klassikerskyddet som ska förhindra "opassande förvanskning av äldre verk".
Tiden talade ändå för Duke Ellingtons syn på musik, och 1970 invaldes han som medlem i – Musikaliska Akademien i Sverige.
I oktober 1973 inledde den åldrade Ellington det som skulle bli hans sista Sverigeturné. Han kom direkt från London, där den tredje av hans Sacred concerts framfördes tillsammans med Alice Babs i Westminster Abbey. Huvudpersonen själv var trött och orkade inte följa med på den efterföljande middagen hos premiärminister Edward Heath på Downing Street 10.
Söndag 28 oktober avslutades Sverigeturnén med dubbla konserter. Först en spelning i Stockholm och senare på kvällen ytterligare en i Universitetsaulan i Uppsala. Enligt UNT:s recension blev det en sen afton. Den två timmar långa konserten avslutades inte förrän efter midnatt, mycket på grund av den entusiastiska publiken som vägrade gå hem.
Uppsalabon Rolf Pålbrant var en de närmare 1 500 personerna i den fullsatta aulan.
– Jag började lyssna på grammonfonskivor med Duke Ellington och hans orkester redan som tonåring på 40-talet. Han hade en klang som ingen annan, minns Rolf Pålbrant.
Ett udda minne från konserten rör biljettköpet.
– Jag hade köpt åtta biljetter till mig, frun och några grannar. Men när det kom till kritan var det bara jag som kom iväg, så de övriga sju biljetterna fick jag sälja vidare. Det var lite snopet.