Carl Bildts twitterflöde är ett skämt. Han flyger från toppmöte till toppmöte i ett hektiskt tempo, vilket han för säkerhets skull beskriver på engelska ifall en global läsekrets skulle vara intresserad. Han försöker gärna ge en liten ironisk underskruv åt de korta meddelandena, men är samtidigt omedveten om den betydligt större parodiska helhetseffekt som uppstår. Så här kan det låta:
”Köpenhamn. Min femte europeiska flygplats i dag. En kvar att avverka.” (6 maj) ”Tidig morgon i mulet Washington. Iväg för möte på Pentagon. Sedan utrikesdepartementet. Mycket på agendan nu för tiden.” (28 april) ”Inte kul att lämna en strålande söndagkväll i Stockholm för alla möten i Bryssel. Men mycket att göra där i morgon.” (22 maj) ”Missar melodifestivalen. Upptagen med att diskutera framtiden med ett spektrum av ryska tänkare.” (14 maj)
Det liknar något som personen bakom Queen_UK kunde ha gjort med vänsterhanden. Queen_UK är en av de bättre fejkade personligheterna på Twitter, skriven med perfekt tonträff. Drottningen är marinerad i gin, lever i illusionen att det är hon som fortfarande styr hela Samväldet, och är samtidigt skarptungad nog att vid behov reducera Cameron och Miliband till småpojkar. Ironin är både vassare och mångsidigare hos henne, och tråkigt nog för Bildt är också hennes politiska kommentarer överlägsna hans. När Bildt på 140 tecken meddelar att hans plan lyfter från Georgien och samtidigt ger landet en klapp på huvudet för dess ekonomiska och demokratiska framsteg (15 juni) är hans tonfall inte långt från drottningens.
Bildts favoritord är ”important”. Han använder det för att beskriva allt han gör. Och de flesta saker över huvud taget.
”Lyfter mot Warszawa för viktigt statsbesök i Polen” (4 maj) ”Lämnar Warszawa mycket tidigt för resa till Sofia för viktigt möte om hur vi kan stödja den demokratiska utvecklingen i arabvärlden.” (6 maj) ”Överens i de flesta viktiga frågor med utrikesminister Clinton.” (29 april) ”Det är World press freedom day i dag. Viktigt.” (3 maj)
Och ändå, trots att allt han gör är viktigt, är hans inlägg märkligt fria från allt jag förknippar med politik. Man letar förgäves efter konflikter (alla möten är konstruktiva), slängar mot politiska motståndare, framtidsvisioner, ställningstaganden (utöver de allra mest självklara av typen frihet är bättre än diktatur), en kompromiss eller ett nederlag någon gång.
Han kommer påfallande bra överens med alla han träffar. ”Bra möte med premiärminister Putin om bilaterala relationer.” (27 april) Den 12 juni gratulerade han premiärminister Erdogan till de ”imponerande” framgångarna i det turkiska valet, men har ännu inte twittrat något om polisattacken på valmötet i Diyarbakir, där ett par svenska riksdagsledamöter fick fly undan tårgasen. Det var kanske inte viktigt.
Den formulering som bäst beskriver mitt intryck av hans twitterflöde är filmtiteln Eternal sunshine of the spotless mind. Bildt flyger alltid ovanför molnen, i det torra intellektets eviga solsken. Att läsa hans tweets är som att titta in i utrikesministerversionen av ett sådant spotless mind: det är som om hans skalle var täckt av teflon på insidan likaväl som på utsidan. Orepad, möjligen oanvänd; det är inte helt lätt att avgöra. Och ett par gånger om dagen känner detta repfria intellekt ett behov av att meddela sig med världen.
Som när bin Ladin sköts. Då twittrade han följande: ”En värld utan Usama bin Ladin är en bättre värld. Hans hat var ett hot mot oss alla.” Tack för den upplysningen, Carl. Vem skulle jag annars vända mig till om jag hade behov av den sortens utrikespolitiska analyser? Tja, kungen skulle nog klara av det.
Att läsa ett par månader av Carl Bildts twitterflöde påminner också rätt mycket om att bläddra i ett album med Gary Larsons samlade serier. Larsons ironi har varit fullständigt förödande för en hel sektor av troskyldiga, lätt nördiga repliker, och när jag läser Bildt märker jag hur påverkad jag blivit av Larsons liksom resonanslösa ironi, där replikerna faller till marken med en duns, utan svikt. Bildts twittermeddelanden kunde vara bildtexterna till en samling larsonteckningar från politikens värld. Det är bara att byta ut larsongubbarnas labbrockar mot kostymer och ställa ner dem på parkettgolvet på ett eller annat toppmöte.
Kanske på The Shangri-la Dialogue i Singapore. Att det finns ett säkerhetspolitiskt toppmöte som heter så är bara för snyggt, och att Bildt twittrar därifrån närmar sig det sublima. Om han nu inte alltid befinner sig i Shangri-la.
Det ord han använder minst är förmodligen ”jag”. Verb utan ”jag”: det är den där välkända dagboksstilen, men om man inte ser upp börjar jaglöshetens jargong ta sig in i en, tills man inte längre tänker på sig själv som ett jag, utan som en abstraktion, en funktion. En funktion vars enda uppgift är att flyga från konferens till konferens, tills även konferenserna blir alltmer abstrakta, deras ursprungliga syfte och eventuella framtida resultat bleknar bort. Resandet och mötena pågår för sin egen skull, ett perfekt slutet system har uppstått. Var är jag i dag? Jaså, Shangri-la. Bra möte. Viktigt. Men nu väntar nästa flyg. Lunch i Tbilisi. Fruktstund i Bryssel. Middag i Andromedagalaxen.
Han är själv inte främmande för en viss humor, så knastertorr att man känner ett behov av att ta en sådan där tablett mot muntorrhet när han försöker skämta. Inte minst anar man en viss spydighet varje gång han nämner regeringssammanträdena i Stockholm: ”På väg till regeringssammanträde. Ett överflöd av visa beslut nära förestående.” (19 maj) Eller: ”Tillbaka i Stockholm. Trevligt ställe. Värt ett besök.” (7 juni)
Ja, jag har för mig att du har ett jobb att sköta här, Carl, så det vore inte så dumt om du besökte stan ibland. Då skulle du också kunna förklara för oss exakt vad du har uträttat på din post. Och kanske skulle en och annan av oss vilja fråga dig varför du lyckas sitta kvar trots all kritik som riktats mot dig, när andra ministrar tvingats avgå för att ha skolkat från tv-licensen.