Jag är uppenbarligen inte ensam om att känna att det är något som skaver med årets upplaga av Melodifestivalen: inte sedan 2011 har två deltävlingar legat under tre miljoner tittare.

Men Mellos position som underhållningsinstitution med megabudget kräver att vi benar ut den diffusa känslan av missnöje. Så här:

Oavsett om produktionen envisas med att avfärda kritiken mot årets Melodifestival så går det inte att komma ifrån att de uteblivna skratten i Sveriges arenor och soffor beror på något.

Manus är en katastrof och David Lindgren har långt ifrån den komiska timing som behövs för att rädda upp det.

I manus finns också en röd tråd av att försöka ligga rätt i tiden, men där försöken är så ogenomarbetade att resultatet blir det motsatta: bakåtsträvande.

Som när man till deltävling tre kom på att man måste appellera till tittarnas känslor för att vinna fler hjärtröster och slängde in kärleksförklaringar i artisternas pratintron.

Det är pappor som har gått bort och vänner som ställer upp och barn som är älskade trots att de är gay… vänta va? Jo då. När något så självskrivet för en förälder som inte är totalt genomrutten lyfts fram som en god gärning i ett försök att skapa sympatier blir det toleranta och samtida man siktar på något helt annat. Något som lämnar en besk eftersmak i munnen.

Eller som när man reducerar Fab Freddie till comic relief genom att inte backa upp honom med ett manus som håller.

Tiderna för att stoltsera med en normbrytande stereotyp och använda det som underhållning borde vara över för länge sedan. Istället har man indirekt sagt till den glitterklädde sidekicken att ”Var bara dig själv – du behöver inga skrivna skämt för att dra ner skratt. Lite t-shirtkanoner och fnissiga ’Hoodiladi’ räcker”. Att man väljer att slarva bort en så kompetent programledare som Fab Freddie är under all kritik.

Och den här bakåtsträvande inramningen får konsekvenser som påverkar hela tävlingens resultat negativt.

För i en produktion med betydligt lägre nivå än tidigare, sjunker också tittarnas krav på bidragen. Kvinnor i musikbranschen granskas som alltid med mer kritiska ögon än män och resultatet blir att überbegåvade artister med nytänkande bidrag (läs: Dotter) får stryka på foten för falsksjungande diton med banala trallmelodier (läs: Mendez).

Mina damer och herrar och ickebinära, vi har så ett resultat: Endast en kvinna till final efter tre deltävlingar och en Melloproduktion som gått tillbaka tjugo steg i utvecklingen. Grattis Sverige.